Liknande böcker
Fear and Loathing on the Campaign Trail '72
Bok av Hunter S. Thompson
Boken baseras på de artiklar som författaren skrev om det amerikanska presidentvalet år 1972 för tidningen Rolling Stone. Författarens uppdrag var att övervaka de två presidentkandidaterna George McGoverns och Richard Nixons kampanjer. Resultatet blev en av de mest insiktsfulla och kritiska skildringarna av den amerikanska demokratiska processen. Boken kom ut år 1973 och är aktuell än idag.
Nästan 15 år efter hans död är Hunter S. Thompson i första hand känd dels som författaren av Fear and Loathing in Las Vegas och som något av en galning med en enorm aptit för droger, vapen och vilt leverne i största allmänhet. Först och främst var han förstås en ofta underhållande skribent och när han var som bäst en fantastisk stilist.
Förutom att skriva tidigare nämnda bok, samt den som är föremål för den här recensionen, några andra böcker och mängder av tidningsartiklar bestod Thompsons livsgärning i att uppfinna den journalistiska form som kom att kallas för "gonzo journalism". En journalistisk stil där, tvärtemot vad som är normen, journalisten tar en central del i narrativet. I gonzo-journalistik får journalisten vara en del av händelseförloppet som skildras. Det var inte minst den innovationen som var en del av upprinnelsen till Fear and Loathing in Las Vegas. Vad som från början var tänkt att bli ett reportage om en motorcykeltävling i Las Vegas utkanter blev tillslut någonting helt annat. En modern klassiker om USAs tillstånd vid tiden då den skrevs och hippiedrömmens död.
Åter relevant inför 2020?
Uppföljaren Fear and Loathing on the Campaign Trail är något orättvist bortglömd. Enligt mig är det en på många sätt bättre bok än förlagan. Det är en betydligt matigare bok bestående av en samling artiklar Thompson skrev om upptakten inför 1972 års amerikanska presidentval. Att på djupet ta upp allting som boken handlar om finns det inte utrymme för här, men den behandlar valet i sig, journalistikens villkor och mycket annat.
Så varför är en bok som handlar om ett presidentval som nu ligger nästan 50 år bakåt i tiden relevant idag? Medielandskapet och de politiska villkoren har förstås förändrats en hel del sedan dess. Idag har vi sociala medier och dygnet runt-rapportering, ett aldrig sinande medieflöde som uppenbarligen får många att känna att det blir svårt att navigera. Trots det består politikens grundvillkor och parallellerna till den situationen i dagens USA är många. Precis som 1972 står demokraterna inför utmaningen att vinna mot en republikansk president som många ogillar djupt. Liksom då har de också ett primärval med mängder av kandidater. Då har jag inte nämnt hur många likheter det finns mellan nuvarande president Trump och USAs dåvarande president Nixon.
En bok med mycket att erbjuda
Fear and Loathing on the Campaign Trail går att läsa på två olika sätt, och det ena utesluter inte det andra. Det är å ena sidan en många gånger insiktsfull politisk analys som på ett smart sätt sätter fingret på vad som gör att vissa politiska kandidater funkar när andra inte gör det. Å andra sidan är det närmast ett psykedeliskt historiskt kaleidoskop och tillståndet i USA åren mellan 1970-72. Den rasande snabba litterära stil Thompson etablerade i Fear and Loathing in Las Vegas hittar man också här, liksom de humoristiska sidospåren. Det mest klassiska av de sistnämnda är förmodligen hur Hunter lyckades plantera ett rykte om att en av demokraternas kandidater, Edmund Muskie, missbrukade drogen Ibogaine.
Förutom att skriva tidigare nämnda bok, samt den som är föremål för den här recensionen, några andra böcker och mängder av tidningsartiklar bestod Thompsons livsgärning i att uppfinna den journalistiska form som kom att kallas för "gonzo journalism". En journalistisk stil där, tvärtemot vad som är normen, journalisten tar en central del i narrativet. I gonzo-journalistik får journalisten vara en del av händelseförloppet som skildras. Det var inte minst den innovationen som var en del av upprinnelsen till Fear and Loathing in Las Vegas. Vad som från början var tänkt att bli ett reportage om en motorcykeltävling i Las Vegas utkanter blev tillslut någonting helt annat. En modern klassiker om USAs tillstånd vid tiden då den skrevs och hippiedrömmens död.
Åter relevant inför 2020?
Uppföljaren Fear and Loathing on the Campaign Trail är något orättvist bortglömd. Enligt mig är det en på många sätt bättre bok än förlagan. Det är en betydligt matigare bok bestående av en samling artiklar Thompson skrev om upptakten inför 1972 års amerikanska presidentval. Att på djupet ta upp allting som boken handlar om finns det inte utrymme för här, men den behandlar valet i sig, journalistikens villkor och mycket annat.
Så varför är en bok som handlar om ett presidentval som nu ligger nästan 50 år bakåt i tiden relevant idag? Medielandskapet och de politiska villkoren har förstås förändrats en hel del sedan dess. Idag har vi sociala medier och dygnet runt-rapportering, ett aldrig sinande medieflöde som uppenbarligen får många att känna att det blir svårt att navigera. Trots det består politikens grundvillkor och parallellerna till den situationen i dagens USA är många. Precis som 1972 står demokraterna inför utmaningen att vinna mot en republikansk president som många ogillar djupt. Liksom då har de också ett primärval med mängder av kandidater. Då har jag inte nämnt hur många likheter det finns mellan nuvarande president Trump och USAs dåvarande president Nixon.
En bok med mycket att erbjuda
Fear and Loathing on the Campaign Trail går att läsa på två olika sätt, och det ena utesluter inte det andra. Det är å ena sidan en många gånger insiktsfull politisk analys som på ett smart sätt sätter fingret på vad som gör att vissa politiska kandidater funkar när andra inte gör det. Å andra sidan är det närmast ett psykedeliskt historiskt kaleidoskop och tillståndet i USA åren mellan 1970-72. Den rasande snabba litterära stil Thompson etablerade i Fear and Loathing in Las Vegas hittar man också här, liksom de humoristiska sidospåren. Det mest klassiska av de sistnämnda är förmodligen hur Hunter lyckades plantera ett rykte om att en av demokraternas kandidater, Edmund Muskie, missbrukade drogen Ibogaine.