Poet X
The Poet X
Bok av Elizabeth Acevedo
En hyllad och prisbelönt roman på prosa lyrik:
"Readers will yearn to finish this verse novel in a single sitting, but its echoes will remain with them much longer." The Guardian
För Xiomara Batista känns det som att hon inte har någon röst, ingen lyssnar på henne, på vad hon vill och vad hon har att säga. Trots det verkar hon inte kunna gömma sig. Sen hon växte i sin kropp syns hon för allt och alla och hon har lärt sig att låta knytnävarna säga det rösten inte förmår. Men rösten inom henne går inte att tysta och hon låter den skrika genom sidorna i sin anteckningsbok. Där skriver hon om sina föräldrar och deras stenhårda krav. Hon skriver om Gud och hur inte ens han tycks höra henne. Och hon skriver om Aman, killen i hennes biologigrupp som ingen får veta något om, men som är den Xiomaras kropp skriker efter varje natt. När hon får möjlighet att gå med i skolans poesiklubb inser hon direkt att hennes mamma aldrig skulle gå med på det. Men hon måste hitta ett sätt att göra det möjligt. För trots att hon lever i en värld som tycks helt ointresserad av vad hon har att säga, vet Xiommara en sak: Hon kan inte längre hålla tyst.
Precis som Xiomara växte Elizabeth Acevedo upp i USA med dominikanska föräldrar. Poesin blev även hennes röst och hon har bland annat vunnit National Slam Contest. Poet X har blivit en stor succé världen över, den har vunnit flera prestigefulla priser, bland annat National Book Award och Carnegie Medal. Den svenska översättningen är gjord av spoken word-artisten och poeten Yolanda Aurora Bohm Ramirez.
Xiomara Batista är 15 år och lever i Harlem. Hon har dominikanska rötter och en mor som är djupt religiös vilket gör att Xiomara är hårt hållen med strikta regler om det mesta.
👊🏾
Xiomara är kraftig eller som hennes mamma föraktfullt uttrycker det: "lite för mycket kropp för en så ung tjej".
Hon har tvingats vänja sig vid öknamnen och som hon själv säger: "Jag har tvingat min bara hud bli lika tjock som jag."
👊🏾
Xiomara pratar inte så mycket. Det är ändå ingen som bryr sig om vad hon har att säga. Istället har hon hittat två andra tillvägagångssätt för att komma till tals- hon skriver poesi och hon låter knytnävarna tala.
👊🏾
Varje dag tvingas Xiomara stå ut med sin mors besvikelse över att hon inte fått den dotter hon önskat sig.
"Mina föräldrar ville nog ha en flicka som skulle sitta i kyrkbänken
iklädd blomstermönster och mjuka leenden.
De fick militärkängor och en mun som är tyst
tills den blir skarp som en machete från ön."
👊🏾
Det här är en bok som är fullmatad med starka rader som jag skulle vilja citera i det oändliga.
Det är en bok om rasism och sexism och om religiöst förtryck. Om kärlek och kamp. Och det är en bok om att slå sig fri, om att erövra rätten till sina egna tankar och känslor och till rätten att leva sitt eget liv.
👊🏾
Boken är skriven på prosalyrik vilket gör att varje ord blir intensivt och som läsare går det inte att värja sig. Jag blev totalt uppslukad och det här är utan tvekan en av mina starkaste läsupplevelser på länge.
Det är inte ett dugg förvånande att boken vunnit flera prestigefyllda priser som National Book Award.
En eloge också till översättaren Yolanda Aurora Bohm Ramirez som har lyckats överföra den poetiska texten till svenska på ett ytterst skickligt vis!
👊🏾
Xiomara är kraftig eller som hennes mamma föraktfullt uttrycker det: "lite för mycket kropp för en så ung tjej".
Hon har tvingats vänja sig vid öknamnen och som hon själv säger: "Jag har tvingat min bara hud bli lika tjock som jag."
👊🏾
Xiomara pratar inte så mycket. Det är ändå ingen som bryr sig om vad hon har att säga. Istället har hon hittat två andra tillvägagångssätt för att komma till tals- hon skriver poesi och hon låter knytnävarna tala.
👊🏾
Varje dag tvingas Xiomara stå ut med sin mors besvikelse över att hon inte fått den dotter hon önskat sig.
"Mina föräldrar ville nog ha en flicka som skulle sitta i kyrkbänken
iklädd blomstermönster och mjuka leenden.
De fick militärkängor och en mun som är tyst
tills den blir skarp som en machete från ön."
👊🏾
Det här är en bok som är fullmatad med starka rader som jag skulle vilja citera i det oändliga.
Det är en bok om rasism och sexism och om religiöst förtryck. Om kärlek och kamp. Och det är en bok om att slå sig fri, om att erövra rätten till sina egna tankar och känslor och till rätten att leva sitt eget liv.
👊🏾
Boken är skriven på prosalyrik vilket gör att varje ord blir intensivt och som läsare går det inte att värja sig. Jag blev totalt uppslukad och det här är utan tvekan en av mina starkaste läsupplevelser på länge.
Det är inte ett dugg förvånande att boken vunnit flera prestigefyllda priser som National Book Award.
En eloge också till översättaren Yolanda Aurora Bohm Ramirez som har lyckats överföra den poetiska texten till svenska på ett ytterst skickligt vis!
Jag förväntade mig så mycket av den här boken och som den levde upp till det, helt fantastisk!
Först och främst är den skriven på vers, och det är ett format som jag älskar och borde läsa mer av. Dessutom har författaren själv tävlat i poetry slam, vilket ger extra tyngd till formatet.
När man sedan läser boken och försöker hantera allt och ta till sig allt som händer så går det verkligen rakt in i både hjärta och hjärna.
Författaren tar sig an stora och djupa företeelser, såsom vikt/kroppsuppfattning, vem har rätt till din kropp, religion, relationer. Men det blir inte för jobbigt att läsa. Men främst av allt gillar jag resan fram till att hitta sin egen röst.
Xiomara är en person som jag skulle vilja vara kompis med och även ge en stor kram.
Under läsningens gång blir jag arg (främst på mamman, ibland på pappan), ledsen och glad (några tårar kommer mot slutet).
När jag efter att ha läst ut den och tänkte tillbaka på den så fick jag faktiskt rysningar.
Först och främst är den skriven på vers, och det är ett format som jag älskar och borde läsa mer av. Dessutom har författaren själv tävlat i poetry slam, vilket ger extra tyngd till formatet.
När man sedan läser boken och försöker hantera allt och ta till sig allt som händer så går det verkligen rakt in i både hjärta och hjärna.
Författaren tar sig an stora och djupa företeelser, såsom vikt/kroppsuppfattning, vem har rätt till din kropp, religion, relationer. Men det blir inte för jobbigt att läsa. Men främst av allt gillar jag resan fram till att hitta sin egen röst.
Xiomara är en person som jag skulle vilja vara kompis med och även ge en stor kram.
Under läsningens gång blir jag arg (främst på mamman, ibland på pappan), ledsen och glad (några tårar kommer mot slutet).
När jag efter att ha läst ut den och tänkte tillbaka på den så fick jag faktiskt rysningar.