Pedro Páramo

Döden är ett ämne man sällan pratar om. Alla kulturer har sitt sätt att handskas med döden, och vi vill gärna leva som om döden inte fanns. I Mexiko betraktar man döden som ett ständigt närvarande väsen. Aztekernas gud Xolotl steg ned i underjorden för att söka efter de dödas ben och göra nya människor av dem. Man trodde att människor efter döden fortsatte att delta i vardagslivet på sitt eget sätt: de blandade sig i de levandes angelägenheter, man talade till dem och lyssnade till deras röster. Spanjorerna tog med sig folkseden att ordna gästabud på kyrkogårdar vid familjegravarna på De Dödas Dag. Conquistadorernas traditioner och indianernas seder vävdes samman. Ur denna sammansmältning uppstod en ny föreställningsvärld kring gengångarna och det levande dödsfolket. Liv och död betraktades som två sidor av en och samma verklighet. Som kanske intet annat folk i historien har mexikanerna varit besatta av dödens fasansfulla närhet, har en forskare skrivit. I dagens Mexiko firar man de dödas dag med mat och dryck och olika tillställningar, där man samspråkar och grälar med de döda som om de vore här och nu. I den mexikanska populärkulturen avbildas döden i keramik eller papier-maché och man tillverkar likkistor av kartong i glada färger. Överallt finns dödskallar och skelett till salu, i form av kakor eller tårtor som äts med förtjusning. Men döden gör sig också påmind i form av våldsamma dåd och destruktivitet. Pedro Páramo, denna gåtfulla berättelse om våld och grymhet, handlar om dödens närvaro i människans liv. Juan Rulfo föddes 1917. Då han var sex år gammal mördades hans far av en man han var i konflikt med. Rulfos mor dog när han var 10, och hans böcker återspeglar svåra barndomsupplevelser och minnen; hans barndom sammanföll med den mexikanska revolutionens omvälvande efterdyningar. Det som år 1910 skulle bli en revolt för folkets bästa förråddes och förvandlades några år senare till ett historiskt nederlag för Mexikos fattiga bönder. Överallt roffade mäktiga män åt sig landegendomar, och de skydde inga medel för att få rikedomar och makt. Under många decennier fanns härskarlystna män på den mexikanska landsbygden. De betedde sig som maktfullkomliga despoter; de tog lagen i egna händer, behandlade bönderna som kreatur och gjorde sig skyldiga till ohyggliga brott. Storskaliga stölder, mord, våldtäkter och skoningslös utsugning av de fattiga var vanligt förekommande metoder. Romanens Pedro Páramo är en av dessa avskyvärda pampar. Boken börjar med en uppslitande scen: Juan Preciado är en ung man som vid sin mors dödsbädd lovar att söka upp sin far. Först säger hon att fadern, Pedro Páramo, kommer att bli glad när han ser sin son. Men just innan hon dör säger hon: Låt det stå honom dyrt, att han lämnade oss i sticket. Dessa ord ekar genom hela boken. Varför lämnade han sin son i sticket? Hur kunde han begå så många brott och göra så mycket skada? Prästen Rentería, en av romangestalterna, säger: Det hela började när Pedro Páramo blev en mäktig man efter att ha varit obetydlig. Pedro Páramos far mördades på ett bröllop. Då mördaren gick fri och ingen vågade avslöja hans identitet, lät Pedro Páramo mörda samtliga närvarande på bröllopet för att vara säker på att mördaren inte skulle kunna komma undan. Pedro Páramos son Miguel var också en odåga, som våldtog småflickor tills han själv mördades. Vid ett tillfälle beordrar Pedro Páramo ett mord och Fulgor, en av hans underhuggare, utropar: Men lagen, patron! Vilken lag?, svarar Pedro Páramo, Hädanefter är det vi som stiftar lagarna här. Av rädsla och girighet säljer sig prästen Rentería till Pedro Páramos makt, och sviker sin religion. I början vet den unge Juan Preciado ingenting om sin far, som han aldrig träffat. På dödsbädden hade modern berättat att fadern bott i byn Comala. Hon beskrev den som en vacker och blomstrande plats som hon älskade. Djupt påverkad av moderns sista önskan bestämmer Juan sig för att hitta Pedro Páramo, och han inleder sitt sökande.