Privatiseringen av Kina : den Stora Kursomläggningen 1978-1991

För femton år sedan var hela den kinsesiska ekonomin antingen kooperativ (jordbruket) eller statsägd (industri). Idag är hela jordbruket privatägt och uppskattningsvis 75 procent av industrin utanför statens kontroll. Deng Xiaopings ekonomiska reformer har antagligen varit det mest vittgående systemskiftet i världen de senaste årtiondena. Vilka följder har denna privatisering haft? Hur gick den till? Vilka tjänade på den, och vilka förlorade? Få personer kan besvara de frågorna bättre än William Hinton. Han är jordbruksexpert, har ägnat sig åt Kina sendan fyrtiotalet och har sedan 1978 bott i Kina minst ett halvår varje år. Fanshen och Shenfan, hans böcker om utvecklingen i en kinesisk by, är moderna klassiker. Hinton är mycket kritisk mot reformerna, som visserligen skapat ekonomisk utveckling men samtidigt medfört privilegier och byråkrati, stora skillnader mellan fattiga och rika, korruption och miljöförstöring - och till sist ett brett folkligt missnöje, som kulminerade i demokratirörelsen 1989. Hinton beskriver hur bra och dåliga kooperativ fungerade, hur bönderna på en del håll välkomnade reformerna och på andra håll gjorde hårt motstånd, vilken huggsexa det blev när kooperativens egendom delades ut och hur folk med makt, inflytande och kontakter kapade åt sig godbitarna. Han ger också en ögonvittnesskildring från Himmelska fridens torg dagen före och efter massakern 1989 och en sammanfattande värdering av tiden sen revolutionnen 1949. I mycket är denna bok en diskussion om utvecklingsmodell för ett fattigt land. Samarbete, långsiktig planering och gemensam trygghet, eller enskilt initiativ, snabba resultat och differentiering? Hintons sympatier ligger hos den förra modellen, men han är samtidigt klart medveten om hur svårt det var att få den att fungera väl. Framför allt ser han klart vilket hinder den väldiga, orörliga kinesiska byråkratin utgör för demokrati och framsteg - oavsett utvecklingsmodell.