Familjen i huset bredvid

Tyckte boken var bra men väldigt seg i början tog ganska lång tid innan jag egentligen kom in i boken, tyckte dock att boken var väldigt bra när jag väl var inne i den.

Jag säger bara… grannar, alltså… Dem ska en passa sig för. I slutet av november 2019 nätshoppade jag tre böcker. Nu har jag läst den tredje och sista av dem. Och den handlar om just grannar. Sally Hepworths böcker har jag varit nyfiken på ett tag. Familjen i huset bredvid blev den första litterära kontakten med författaren.

Det här är en sorts australiensisk Desperate Housewives. Till Pleasant Court flyttar en dag Isabelle. Och plötsligt är det som om den trevliga ytan krackelerar. Fran, Essie och Anges hemligheter blir en efter en synliga. Inget och ingen är som det/den ser ut att vara. Inte ens… Nej, här avslöjas inget!

Detta att ingen är som den ser ut att vara gäller emellertid också Isabelle. Jag försöker hela tiden lista ut vad hon döljer. Det lyckas jag inte med utan författarens hjälp. Och barn och äkta män… Men vad och vilka är egentligen äkta..?

Nån kriminalroman är detta inte, utan snarare en psykologisk relationsthriller. Det är nåt väldigt obehagligt i den här romanen redan från början. Varken miljöer eller karaktärer skildras så vansinnigt djupt. Det är som om författaren lämnar mycket av detta till läsarens fantasi. Läsaren får vissa fakta – eller intryck – via karaktärerna. Slutsatserna, däremot…

Det här var intressant och spännande läsning. Kanske är själva storyn som inramar det hela vare sig ny eller annorlunda, men huvudtemat är riktigt bra. Det är sammantaget en välskriven och spännande bok. Mot slutet av den kommer en riktigt intressant vändning. Den vändningen lyfter storyn avsevärt och gör att jag definitivt vill läsa mer av författaren.

Mitt omdöme blir högt.