Det sjätte utdöendet

Den här boken är fantastisk! Mycket pedagogisk och saklig men samtidigt engagerande och personlig. Författaren väcker mitt intresse redan i första kapitlet som handlar om amfibier som dör ut över hela jorden. Efter några kapitel om utdöendets upptäckt och historia återvänder Kolbert till nuet och hur pågående klimatförändringar och försurning av haven påverkar korallrev, träd och djur. De engagerade forskare hon träffar i de olika kapitlen brinner för sina respektive områden och delar med sig av sin kunskap men kämpar i uppförsbacke.

Trots att boken innehåller mycket information blir den inte tung eller tråkig. Författarens berättarstil gör innehållet lättillgängligt. Även om Kolbert systematiskt visar på hur människans påverkan leder till andra arters utdöende historiskt, nu och i framtiden, är kontentan inte en högtravande bön om att vi måste förändra vårt beteende, utan en intressant slutsats som snarare lutar åt att detta beteende ligger i vår natur. Det friskriver oss inte från ansvar men det hjälper oss att se vår egen roll på ett mer klarsynt sätt.

Vilken lärorik resa detta har varit...

Vad jag förväntade mig av "Det sjätte utdöendet": en något deprimerande skildring av hur art efter art dör pga människan. En dystopisk syn på framtiden för alla som hamnat på jorden samtidigt som oss. Vad jag fick: en lektion i historia, både modern och förhistorisk, en stor dos naturvetenskap, reportage om de som står på barrikaderna i att försöka uppmärksamma oss på det som händer samt en förklaring till något som förvirrade mig och resten av världen för tio-femton år sedan: när fåglar höll ner från himlen och fiskar simmade upp på torra land...

Jag skulle kunna skriva flera sidor men några funderingar jag bär med mig är:

Att vetenskapsmän som trodde på evolutionen bråkade med de som trodde på att djur och växter kunde dö ut. Hur fascinerande det är att det funnits en (ganska modern) tid då dinosaurier inte existerade i vårt kollektiva medvetande, och vilken chock det måste ha varit att inse att jorden en gång befolkades av gigantiska ödlor.

Att vi lever i antropocen, en era markerad av mänskligheten. Att vi direkt påverkar omgivningen omkring oss i jakt på kött, odlingsmark, olja och övriga naturresurser men även genom vårt sätt att resa. Min man jobbade med invasiva arter ett tag, och det var intressant att sätta det i ett ännu större perspektiv.

Att den moderna människan har en vansinnesgen, en risktagargen, eller kanske en "det är idiotiskt att göra så men vore det inte coolt att testa ändå"-gen, som skiljde dem från andra arkaiska människodjur, som t.ex. neandertalare (som tydligen gick upprätt, precis som vi).

Hur sorgligt det är när inte ont anande djur låter sig utrotas av människor, som garfågelns tragiska öde (no spoilers).

Att naturvetare är rockstars, har humor och att de finns de som skulle kunna göra vad som helst för att förhindra en enda art från att dö ut. Mänskligheten är fantastisk!

Jag skulle som sagt kunna skriva hur mycket som helst om den här boken men istället avslutar jag med Elizabeth Kolberts ord:

"Om man vill fundera på varför människor är så farliga för andra arter kan man föreställa sig en tjuvjägare i Afrika som bär på kalasjnikov eller en skogshuggare i Amazonas som greppar en yxa - eller kanske ännu hellre betrakta sig själv, där man sitter med en bok i knät."

Fina bilder har boken också :-)

Om någon av er läser boken, hör av er. Jag är väldigt sugen på att diskutera den med någon annan.