Dansa min docka
The Doll's House
Bok av M. J. Arlidge
En ung kvinna vaknar upp i en kall, mörk källare. Hon vet inte hur hon har hamnat där eller vem som är hennes kidnappare.
Inte långt därifrån, på en öde strand, hittas kroppen efter en annan ung kvinna - en kvinna som aldrig anmäldes som saknad eftersom familjen fortsatte att motta sporadiska sms från henne efter försvinnandet. Någon ville få de anhöriga att tro att hon fortfarande levde när hon i själva verket var död.
Fyndet ger kriminalkommissarie Helen Grace kalla kårar. Det är tydligt att hon har med en galning att göra - en mycket störd person som inte bara är intelligent utan även har resurser. Och medan Helen kämpar för att lista ut vad mördaren drivs av börjar hon förstå att tiden håller på att rinna ut för någon som fortfarande lever.
Dansa min docka är den tredje, fristående boken om kriminalkommissarie Helen Grace. De två tidigare titlarna, Ole dole och Bro bro breja, har sålts till ett tjugotal länder och legat på många topplistor världen över.
M.J. ARLIDGE bor i England och har i många år arbetat med tv-produktioner, bland annat som författare till BBC-serien Tyst vittne.
" En riktigt gastkramande deckare!"
Eva Åström, Expressen
"M.J. Arlidge driver handlingen framåt i ett högt tempo redan från den första sidan och håller skickligt spänningen vid liv. Metodiskt mejslar han fram en väl uppbyggd historia och när han dessutom lyckas sy ihop slutet på ett raffinerat sätt sätter han punkt för en mycket spännande och läsvärd bok."
Johan Espefält, Skaraborgs Allehanda, om Ole dole
"Upplösningen låter förstås vänta på sig till slutet och författaren kan sin dramaturgi för att hålla spänningen vid liv."
Karin Flygare, BTJ, om Bro bro breja
"Han tecknar intressanta gestalter, skildrar spännande polisarbete och laddade konflikter. Snabb underhållning för den som inte räds seriemord."
Marie Louise Lindell, BTJ
Här ångar jag på med seriemördare. Så länge fiktionen är läskigare än min verklighet är den senare uthärdlig. M. J. Arlidges tredje del i Helen Grace-serien heter på svenska Dansa min docka. De svenska titlarna får en att tänka på barnvisor eller -rim. Men innehållet är allt annat än barnvänligt…
Två parallella historier skildras som så ofta i serien och i kriminalromaner generellt sett. Dels får läsaren följa en ung kvinna som hålls inspärrad i en källare, dels polisens arbete med ett fall där kroppen efter en ung kvinna hittas på en strand. Trots att den senare varit försvunnen länge hade hennes familj hopp om att hon skulle vara vid liv eftersom hon skickat både sms och tweets. Givetvis är den döda inte den enda som fallit offer för kidnapparen/mördaren. Samtidigt pågår en viss maktkamp mellan Helen Grace och hennes chef, men också bland kollegorna. Den som tror att yrkeslivet är enkelt tror fel.
Seriemördare är ruggiga typer. De har emellertid ofta fascinerat mig. Jag vill liksom veta vad det är som driver dem till att mörda om och om igen. Fascinationen gäller såväl fiktiva som verkliga seriemördare, men just i Dansa min docka är mördaren tack och lov fiktiv. I den här serien (och i den här boken) beskrivs mördarna som väldigt obehagliga, förstås, men läsaren får även en annan bild av dem. Inte så att författaren direkt skapar sympati för dem, dock, de blir ”bara” aningen förmänskligade. Annars är det förstås Helen Grace som är intimast, mänskligast och mest trovärdigt skildrad. Med fel och brister, som alla människor, är hon en lysande utredare. Jag vill läsa mer om henne och hoppas hitta resterande delar snart.
Mitt omdöme blir det högsta.
Två parallella historier skildras som så ofta i serien och i kriminalromaner generellt sett. Dels får läsaren följa en ung kvinna som hålls inspärrad i en källare, dels polisens arbete med ett fall där kroppen efter en ung kvinna hittas på en strand. Trots att den senare varit försvunnen länge hade hennes familj hopp om att hon skulle vara vid liv eftersom hon skickat både sms och tweets. Givetvis är den döda inte den enda som fallit offer för kidnapparen/mördaren. Samtidigt pågår en viss maktkamp mellan Helen Grace och hennes chef, men också bland kollegorna. Den som tror att yrkeslivet är enkelt tror fel.
Seriemördare är ruggiga typer. De har emellertid ofta fascinerat mig. Jag vill liksom veta vad det är som driver dem till att mörda om och om igen. Fascinationen gäller såväl fiktiva som verkliga seriemördare, men just i Dansa min docka är mördaren tack och lov fiktiv. I den här serien (och i den här boken) beskrivs mördarna som väldigt obehagliga, förstås, men läsaren får även en annan bild av dem. Inte så att författaren direkt skapar sympati för dem, dock, de blir ”bara” aningen förmänskligade. Annars är det förstås Helen Grace som är intimast, mänskligast och mest trovärdigt skildrad. Med fel och brister, som alla människor, är hon en lysande utredare. Jag vill läsa mer om henne och hoppas hitta resterande delar snart.
Mitt omdöme blir det högsta.
Precis som tidigare böcker startar denna direkt! Man vill absolut inte lägga den ifrån sig. Ännu en topp bok som ni inte borde missa!