The Professor
Bok av Charlotte Brontë
Första svenska översättningen på 150 år!
»Brontës oefterhärmliga tonfall är skickligt klätt i svensk språkdräkt, för första gången på två sekel. Professorn är fängslande och skriven med skarp psykologisk blick.« | BTJ-häftet
Den föräldralöse William Crimsworth vill slippa ett liv som kyrkoherde och tar anställning hos sin bror Edward. Där blir tillvaron svår, till slut outhärdlig. I stället börjar William ett nytt liv, i ett nytt land han inte förstår. Av egen kraft måste han skapa sig en plats i en värld full av falskhet och besvikelser.
Med Professorn ville Charlotte Brontë göra uppror mot dåtidens förväntningar. Här lade hon grunden för teman hon också utforskade i Jane Eyre och Villette. Romanen är en skildring av en människas kamp, men också av längtan och begär. Vid sidan av den städade Crimsworth finns mer färgstarka personer, som den demoniske Mr Hunsden och den gåtfulla Zoraïde Reuter. Det går också att skymta författaren själv, sedd utifrån.
En engelsk klassiker i översättning av Anna-Karin Malmström Ehring och Per Ove Ehrling - den första svenska översättningen sedan 1858 - med ett nyskrivet förord av litteraturforskaren Thomas Sjösvärd.
CHARLOTTE BRONTË [1816 - 1855] var en engelsk författare, född i Thornton i West Yorkshire. Hon hade fem syskon, av vilka två var författarna Emily och Anne. Flera av Charlotte Brontës romaner hör till den engelska litteraturens klassiker.
»Charlotte Brontë utforskar här sin kallelse, sitt sår och hon försöker trevande, som i en dröm finna de olika stigar som kan leda en till att bli hel.« | SANDRA M. GILBERT & SUSAN GUBAR, THE MADWOMAN IN THE ATTIC
Långsam, välutvecklad, längtansfull.
För den som gillar Jane Eyre rekommenderas även denna lågmälda men intressanta bok. Skriven innan hennes andra utgivna verk (Jane Eyre, Shirley, Villette) men inte utgiven förens efter hennes död. I denna berättelse får läsaren bekanta sig med William Crimsworth och dennes sökande efter självständighet och kärlek. I likhet med många andra äldre verk upplever jag att det tar tid att komma in i Professorn och dess intrig. När man dock har kommit så pass långt att intresset oundvikligen växer fram är det svårt att lägga ner boken. Det är inte främst huvudkaraktären mr Crimsworth som drar till sig läsarens intresse, och kanske det är därför berättelsen är lite seg i början då det tar ett tag innan man fått stifta bekantskap med andra karaktärer, utan flera av de människor som William möter på sin resa bidrar enormt till berättelsen.
Thomas Sjösvärd skriver i förordet att boken inte innehåller några större överraskningar och att det är först när man ser den på nära håll som bilden djupnar och skuggor framträder. Jag kan inte annat än hålla med. Brontë berättar och utvecklar med en precision som tidvis kan kännas tradig, speciellt i början, men belöningen är välskrivna karaktärer med många olika sidor och känslotillstånd. Karaktärernas rättframhet och framfusighet blandad med dåtidens falskhet gör att jag saknar liknande personporträtt i nutidens litteratur. Men som Sjösvärd påpekar i förordet så var 1800-talets romaner experimentella och utforskande i berättandets grunder. Det är definitivt en del av det som ger denna sällsamma berättelse dess tilldragelse än idag.
För den som gillar Jane Eyre rekommenderas även denna lågmälda men intressanta bok. Skriven innan hennes andra utgivna verk (Jane Eyre, Shirley, Villette) men inte utgiven förens efter hennes död. I denna berättelse får läsaren bekanta sig med William Crimsworth och dennes sökande efter självständighet och kärlek. I likhet med många andra äldre verk upplever jag att det tar tid att komma in i Professorn och dess intrig. När man dock har kommit så pass långt att intresset oundvikligen växer fram är det svårt att lägga ner boken. Det är inte främst huvudkaraktären mr Crimsworth som drar till sig läsarens intresse, och kanske det är därför berättelsen är lite seg i början då det tar ett tag innan man fått stifta bekantskap med andra karaktärer, utan flera av de människor som William möter på sin resa bidrar enormt till berättelsen.
Thomas Sjösvärd skriver i förordet att boken inte innehåller några större överraskningar och att det är först när man ser den på nära håll som bilden djupnar och skuggor framträder. Jag kan inte annat än hålla med. Brontë berättar och utvecklar med en precision som tidvis kan kännas tradig, speciellt i början, men belöningen är välskrivna karaktärer med många olika sidor och känslotillstånd. Karaktärernas rättframhet och framfusighet blandad med dåtidens falskhet gör att jag saknar liknande personporträtt i nutidens litteratur. Men som Sjösvärd påpekar i förordet så var 1800-talets romaner experimentella och utforskande i berättandets grunder. Det är definitivt en del av det som ger denna sällsamma berättelse dess tilldragelse än idag.