Nekrofilen
Le Nécrophile
Bok av Gabrielle Wittkop
När den tysk-franska författaren Gabrielle Wittkop åttioett år gammal kastade in handduken i december 2001 lämnade hon efter sig några av det sena 1900-talets märkligare litterära arbeten, då fortfarande till stor del outgivna, en serie romaner och essäer som vittnar om samma radikala avståndstagande från god ton och sunt förnuft som även kännetecknade hennes livshållning: Jag ska dö som jag levat som en fri man.
Wittkop var 52 år gammal när hennes debutroman Nekrofilen (Le nécrophile, 1972) först utkom. Trots det provocerande temat och textens obestridliga litterära kvaliteter dröjde det närmare 30 år innan boken fick den uppmärksamhet den var värd genom några spridda omtryck och översättningar.
I nekrofilin såg Wittkop en form av absolut kärlek, den perversa motsvarigheten till Spinozas amor dei intellectualis, som även den är en obesvarad kärlek. Kärleken som det långsamt ruttnande liket väcker hos nekrofilen är givetvis ännu mer obeständig än den normala mänskliga kärleken, men den är befriad från de mellanmänskliga kompromisserna, beroendena och hänsynstagandena.
Wittkop tycks säga att den nekrofila kärleken är den enda som lever i suverän frihet. Hennes text arbetar sig genom hetta och kyla till ett alkemiskt arbete som hänför och transmuterar. Detta ruttnande guld vidrör läsarens hjärta med en känsla av helighet.
Den bisexuella Wittkop var gift med en homosexuell man och våldsam motståndare till reproduktion. Hon ansåg att stark njutning och överträdelse var det enda som gav livet mening.
Vertigo förlag har inte sparat något i tillverkningen av denna bleka, glänsande utgåva med dess hudlika band och blodröda lässnöre.
Pressröster om Nekrofilen:
"Wittkops Nekrofilen är mästerlig prosakonst, lika smakfull som smaklös, smeksam, smärtsam, smittsam. Nu tillgänglig på svenska i en form helt och hållet värdig det magnifika innehållet. En klassiker, det vill säga, en kvarleva att älska, helt enkelt." - Erik van Ooijen, Kulturdelen
"En klassiker i den erotiska litteraturens utkanter" - Lena Köster, Upsala Nya Tidning
Nekrofilen är skriven av Gabrielle Wittkop, detta var hennes debutroman 1972.
Man får läsa den praktiserande nekrofilens bisarra dagbok, hela romanen är skriven i jag-berättande. Boken handlar om en ensam man, som driver ett antikvariat på dagtid. Men om kvällarna gräver han upp lik som han lever ut sina lustar med. Allt eftersom tar huvudpersonen allt större och stötte risker.
Det här är inte en bok för känsliga och bekväma läsare. Det är en sorgligt vacker berättelse om att älska de döda. Gabrielle skriver sensuellt och poetisk, utan en moraliserande ton. Men jag har fått läsa boken några sidor i taget eftersom jag äcklats av de erotiska scenerna. Trots att det är en makaber bok, så blir inte den vulgär eller smaklös. Att Gabrielle Wittkop skriver om en Nekrofil, i jag-form på ett så språk som gör att jag känner medlidande för den vidriga huvudpersonen måste bara betyda att Gabrielle är en i särklass skicklig författare.
Jag har svårt att ge den ett betyg, eftersom jag knappt vågar rekommendera den. Men den är inte som nån annan skräck jag läst och eftersom den lyfte den avvikande sexualiteten på ett sånt gripande sätt, att berättelsen inte drevs av skuld får den 4 av 5. Dock kommer jag inte palla att läsa om den igen.
Man får läsa den praktiserande nekrofilens bisarra dagbok, hela romanen är skriven i jag-berättande. Boken handlar om en ensam man, som driver ett antikvariat på dagtid. Men om kvällarna gräver han upp lik som han lever ut sina lustar med. Allt eftersom tar huvudpersonen allt större och stötte risker.
Det här är inte en bok för känsliga och bekväma läsare. Det är en sorgligt vacker berättelse om att älska de döda. Gabrielle skriver sensuellt och poetisk, utan en moraliserande ton. Men jag har fått läsa boken några sidor i taget eftersom jag äcklats av de erotiska scenerna. Trots att det är en makaber bok, så blir inte den vulgär eller smaklös. Att Gabrielle Wittkop skriver om en Nekrofil, i jag-form på ett så språk som gör att jag känner medlidande för den vidriga huvudpersonen måste bara betyda att Gabrielle är en i särklass skicklig författare.
Jag har svårt att ge den ett betyg, eftersom jag knappt vågar rekommendera den. Men den är inte som nån annan skräck jag läst och eftersom den lyfte den avvikande sexualiteten på ett sånt gripande sätt, att berättelsen inte drevs av skuld får den 4 av 5. Dock kommer jag inte palla att läsa om den igen.