Liknande böcker
Den ensamma staden : om konst, ensamhet och överlevnad
The Lonely City
Bok av Olivia Laing
"Den ensamma staden" blev utnämnd till BOOK OF THE YEAR (2016) av Observer, Guardian, Telegraph, Irish Times, New Statesman och Times Literary Supplement.
"Läs Olivia Laings stillsamt drabbande bok om ensamhet! Jag blev både sorgsen och stärkt" /Jonas Gardell
"En skimrande juvel till bok." /Ulrika Stahre i Expressen
"'Den ensamma staden' är inte en bok, den är en ny vän, vars umgänge gör, ja, livet lite mindre ensamt." /Martin Engberg i GP
En oerhört intressant och oväntad läsning." /Yukiko Duke i Gomorron
"Boken är både provocerande och lugnande, och fungerar som en sorts sekulär bön för ensamma själar" /The New York Times Book Review
"Underbart ohämmad och konstant överraskande" /Guardian
"En ny sorts litteratur ... Oavbrutet, tvångsmässigt fascinerande" /New Statesman
"Laing dissekerar ett universellt tillstånd som ofta är svårt att relatera till" /Financial Times
"En modig författare som tar sig an grundläggande frågor om livet och konsten" /Telegraph
"Vackert, originellt och medkännande" /Independent
"Du kan vara ensam var som helst, men den ensamhet du kan känna när du bor i en stad, omgiven av miljoner människor, har en särskild underton. Man skulle kunna tro att det här tillståndet var raka motsatsen till livet i en storstad, till den massiva närvaron av andra människor, men enbart fysisk närhet räcker inte för att skingra känslan av inre isolering. Det är möjligt, till och med lätt, att känna sig ensam och övergiven samtidigt som man lever sida vid sida med andra."
När den engelska författaren och kritikern Olivia Laing drabbades av en förtärande ensamhet i New York efter att ett förhållande oväntat hade kraschat, vände hon sig till konsten för att fylla sina dagar och få lindring. Och med dess hjälp började hon utforska vad ensamheten kan göra med oss och vi med den. Resultatet blev den internationellt uppmärksammade essän "Den ensamma staden". Laing skriver om ensamheten hos Edward Hopper, Andy Warhol, Henry Darger, David Wojnarowicz och andra konstnärer - men också om sätt på vilka konsten och livet kan flätas in i varandra och skapa utrymme för mänskliga möten under omständigheter som kan verka allt annat än gynnsamma.
Det är dessutom en bok om tillvaron i New York, om olika livsvärldar och livsmöjligheter bortom den snäva normaliteten, om aidsepidemin på åttiotalet och medmänsklighetens förutsättningar, om sexualitet, utsatthet, tillit. Det är en ljus bok, skriven nära ett stort mörker.
Våren 2019 nätshoppade jag en hög med böcker. Under sommarsemestern plockade jag fram den sista av dem. Jag hade medvetet dragit mig för att läsa Olivia Laings bok Den ensamma staden: om konst, ensamhet och överlevnad eftersom den handlar om ensamhet. För även om det på baksidan av boken står att det är en ljus bok, står det också att den är skriven nära ett mörker.
Ensamhet kan vara mycket, mycket svårt. Det finns olika sorters ensamhet och självvald ensamhet är kanske inte svår. Men ändå. Varför väljer man ensamhet? För Olivia Laings del handlade det om att finna sig vara ensam, dumpad, i princip, i New York. Hon hade kommit dit i tron och förhoppningen om att bli sambo. I stället blev hon lämnad ensam, i en storstad, i ett främmande land. Den här boken handlar om konsten som verktyg att överleva, men även om konsten som andningshål. Läsaren får följa några olika sorters konstnärer och jag ska väl erkänna att jag känner till en eller två.
Men ändå. Jag läser den här boken med blyertspenna. Särskilt i början av boken får jag så många både aha-upplevelser och jaha-upplevelser. Det boken främst ger mig är att den får mig att känna mig mindre konstig. För om det var några som var konstiga, märkliga och udda var det konstnärerna som Olivia Laing skriver om. Notera dock att jag skriver detta utan att vara sarkastisk eller raljerande. Som så ofta är jag konstaterande.
Jag får ut mycket av den här boken, men hade kanske önskat att jag känt till mer om de omskrivna. Visserligen googlade jag en hel del under läsningen, fast det är ju inte samma som att redan veta. Nåja, jag har strukit under många passager och det är svårt att välja bara en att citera här. Här kommer den det blev, slumpmässigt utvald, ska tilläggas:
”[…] När människor är på väg in i ett tillstånd av ensamhet triggas vad psykologer kallar en överdriven vaksamhet för sociala hot. […] I detta tillstånd […] tenderar personen att uppleva världen som alltmer negativ och både förväntar sig och kommer ihåg oförskämdheter, avvisningar och aggressiva utspel och tillskriver dem större vikt och betydelse än trevligare och vänligare interaktioner. Detta skapar förstås en ond cirkel, där den ensamma personen blir alltmer isolerad, misstänksam och tillbakadragen. […]
Det betyder att ju ensammare en person blir, desto sämre blir den på att navigera i sociala sammanhang. […]
Mitt omdöme blir högt.
Ensamhet kan vara mycket, mycket svårt. Det finns olika sorters ensamhet och självvald ensamhet är kanske inte svår. Men ändå. Varför väljer man ensamhet? För Olivia Laings del handlade det om att finna sig vara ensam, dumpad, i princip, i New York. Hon hade kommit dit i tron och förhoppningen om att bli sambo. I stället blev hon lämnad ensam, i en storstad, i ett främmande land. Den här boken handlar om konsten som verktyg att överleva, men även om konsten som andningshål. Läsaren får följa några olika sorters konstnärer och jag ska väl erkänna att jag känner till en eller två.
Men ändå. Jag läser den här boken med blyertspenna. Särskilt i början av boken får jag så många både aha-upplevelser och jaha-upplevelser. Det boken främst ger mig är att den får mig att känna mig mindre konstig. För om det var några som var konstiga, märkliga och udda var det konstnärerna som Olivia Laing skriver om. Notera dock att jag skriver detta utan att vara sarkastisk eller raljerande. Som så ofta är jag konstaterande.
Jag får ut mycket av den här boken, men hade kanske önskat att jag känt till mer om de omskrivna. Visserligen googlade jag en hel del under läsningen, fast det är ju inte samma som att redan veta. Nåja, jag har strukit under många passager och det är svårt att välja bara en att citera här. Här kommer den det blev, slumpmässigt utvald, ska tilläggas:
”[…] När människor är på väg in i ett tillstånd av ensamhet triggas vad psykologer kallar en överdriven vaksamhet för sociala hot. […] I detta tillstånd […] tenderar personen att uppleva världen som alltmer negativ och både förväntar sig och kommer ihåg oförskämdheter, avvisningar och aggressiva utspel och tillskriver dem större vikt och betydelse än trevligare och vänligare interaktioner. Detta skapar förstås en ond cirkel, där den ensamma personen blir alltmer isolerad, misstänksam och tillbakadragen. […]
Det betyder att ju ensammare en person blir, desto sämre blir den på att navigera i sociala sammanhang. […]
Mitt omdöme blir högt.