Hur man talar så att barn lyssnar och lyssnar så att barn talar

Ibland känner man sig som den värsta föräldern i hela världen. Ingen lyssnar oavsett vad man säger och det är som att stånga huvudet blodigt mot en vägg. Mitt i allt det där, är det väldigt svårt att komma ihåg att alla föräldrar går igenom samma sak. Och att det kan finnas små knep som gör kommunikationen lättare.

1980 kom första utgåvan av Hur man talar så att barn lyssnar & lyssnar så att barn talar av Adele Faber & Elaine Mazlish ut. Nästan 40 år senare, 2019, ger Akademius förlag ut en nyutgåva i Sverige. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag var fundersam på om innehållet verkligen skulle kunna fungera med tanke på hur gammal grundidén är, visst skulle det vara tydligt att barnuppfostran kanske inte ser likadan ut längre? Kanske skulle det även märkas en tydlig skillnad på att författarna är från USA och metoderna skulle låta drastiska för någon uppväxt i ett annat land? Men, det tycker jag faktiskt inte. Det är lätthanterliga tips och trix, saker som får en att tänka, metoder som får en att utvärdera och fundera över sitt eget föräldraskap och hur man uttrycker sig men också känslan av att både känna igen saker som andras barn gör, andra föräldrar gör och den hopplösa känslan som ibland kan infinna sig. Eller varför inte att ibland få känna sig duktig för att man redan gör något som boken tipsar om? Sådana känslor är ju alltid välkomna.

Upplägget är tydligt och lärorikt, utan att kännas mästrande. Läsaren möts av en förklarande text i början, som tydliggör vad kapitlet kommer att handla om, frågor att fundera över (som hur man själv tror att man skulle reagera om det var en själv som var barnet i olika situationer) och besvara och sedan en mängd exempel från författarnas liv och workshops. Allt knyts samman med illustrationer kring kapitlet följt av övningar att göra hemma med barnen.

Håller jag med om allt? Självklart inte. Det går ju aldrig att göra, men mycket av det har fått mig att reflektera över saker i vardagen. Hur vi pratar, besvarar, bekräftar eller kanske inte alls bekräftar barnen och ibland även varandra som vuxna. Övningarna känns görbara och det allra bästa tycker jag, är att det är både lättläst och känns som att det är utan pekpinnar. Föräldrarnas känslor bekräftas också i den här boken, och bara att läsa om att andra känner samma sak, kan absolut ha en förlösande effekt som kan få en att ta itu med saker som skaver i vardagen.