Sjukdomen Till Döds

Sjukdomen till döds utkom 1849, och räknas idag till Kierkegaards mest djupgående verk i psykologiskt hänseende och är ett huvudverk inom den psykologiska världslitteraturen. Den sjukdom till döds, som är föremål för analys i denna bok, är förtvivlan. Förtvivlan är en andlig bestämning och förhåller sig till det eviga inom människan. Det eviga kan människan inte bli av med, eftersom hon inte kan bli av med sitt själv. Förtvivlan är en sjukdom i självet, och bara den som äger medvetandet om att vara ett själv har möjligheten att förtvivla, vilket också ligger till grund för möjligheten att bli helad. Kierkegaard beskriver med dräpande ordalag den förtvivlan som har sin gund i oandligheten medan de andra formerna av förtvivlan- att i förtvivlan inte vilja vara sig själv, och att i förtvivlan vilja vara sig själv- analyseras med den knivskarpa dialektik som utmärker Kierkegaards bländande stil, och som medför att ingen kan undgå att känna sig träffad.