Självporträtt (är läpparna på något särskilt sätt när de väntar)

Det finns en mor och en dotter. En trädgård med äpplen. Väntan. Och där finns tillvarons gränser, moderns död. I sin tredje bok rör sig Helena Österlund försiktigt i kanten av drömmarna och minnena. Varsamt känner hon av tingens ytor, utan att riktigt kunna veta var de börjar. Vad är barn och vad är vuxen, vad är djur och vad är människa, vad är verklighet och vad är fantasi? "Dottern lekte att det var hon som hade moderns längd. Då var hon och modern precis lika höga. Det gjorde inte att de blev lika på några andra sätt. Men längden. Längden var precis likadan."