Svälten

"Svälten: hungeråren som formade Sverige" är en mycket intressant bok om missväxten i Sverige under åren 1867-69. Författaren Magnus Västerbro beskriver hur denna naturkatastrof först ledde till svält och därefter till politiska spänningar och massemigration till Nordamerika. Denna faktaspäckade bok vann Augustpriset 2018 i den facklitterära klassen.

Under åren 1867-69 skedde en av de värsta och svåraste naturkatastroferna någonsin i Sverige. Två år i rad slog skörden fel vilket ledde till svält där många människor dog. Dessa år kallas för missväxtåren och svälten drabbade framför allt norra Sverige och Finland. Människor försökte överleva på det lilla som fanns, bland annat barkbröd och lavar, men många människor överlevde inte. Först dog gamla och barn, men under det andra året dog även friska män och kvinnor.

Hungersnöden var den främsta anledningen till den massemigration som skedde från Sverige till Nordamerika under mitten av 1800-talet fram till tidigt 1920-tal. Ungefär 1,5 miljoner svenskar flyttade och endast en femtedel återvände. I en tid när migration är ett av de mest omdebatterade ämnena känns denna bok mer aktuell än någonsin. Sverige har inte alltid varit ett land som tar emot invandrare. Under 1860-talet och åren som följde var det svenskar som flydde sitt land och emigrerade till andra länder i hopp om ett bättre liv. Denna bok är viktig för dagens generation för att bättre förstå varför människor lämnar sina länder och söker sig till länder långt bort.

Boken är otroligt välskriven och ger många detaljer om livet under denna svåra tid. Det bästa med boken är att den belyser svälten både ut människans och samhällets perspektiv. Författaren förklarar och utvecklar resonemang vilket ger boken mer djup än andra faktaböcker. En viktig och mycket läsvärd bok!

I “Svälten” skildrar Magnus Västerbro de hemska förhållanden som rådde i Sverige under nödåren mellan 1867 och 1869. De svåra åren med missväxt påverkade den svenska befolkningen djupt och var en direkt orsak till den stora massutvandringen, främst till USA. Ändå är svältkatastrofen konstigt nog relativt okänd i historieskrivningen.

Västerbro inleder med att berätta om det kalla året 1867. Detta var före industrialiseringen, en tid då Sverige var mycket fattigt och de flesta försörjde sig på jordbruk. Många levde på knappa marginaler och var beroende av goda skördar. I maj detta år var det flera minusgrader i både Stockholm och Uppsala, men värst var det i Norrland. I Lövånger socken utanför Skellefteå låg snön kvar in i slutet av juni, men sedan slog vädret äntligen om och det blev varmt. Men skörden blev förstås dålig detta år, det hade den varit i Norrland flera år i rad. Svälten lurade runt knuten.

Nästa år, 1868, blev ett varmt och torrt år. Det regnade varken i Norrland eller övriga Sverige och skördarna torkade bort. Halva Sveriges befolkning, 1,7 miljoner människor, hotades av svält. Man åt allt som gick att äta, ingenting kunde sparas till utsäde nästa år.

1869 var katastrofen ett faktum. Efter flera år av missväxt var skafferierna tomma och på våren började både människor och djur att dö av svält. Många tvingades sälja sina gårdar och vägarna fylldes av tiggare.

Magnus Västerbro skriver inlevelsefullt och initierat om det stora lidande som drabbade Sverige under slutet av 1860-talet. Han beskriver vilka mekanismer som skapar en hungersnöd. Missväxt är en komponent, myndigheternas passivitet och oförmåga att inse allvaret i katastrofen är en annan. I det svenska klassamhället var det nämligen många som tyckte att bönderna hade sig själva att skylla, de ansågs vara lata och oförståndiga. När myndigheterna väl insåg faran och skickade nödhjälp, var det för många människor redan för sent. “Svälten” är en nödvändning läsning för alla som vill förstå hur det var att leva och lida i Sverige för bara 150 år sedan. Det är inte svårt att dra paralleller till dagens samhälle.