Sången om en son
Bok av Joel Mauricio Isabel Ortiz
"Du vet varför jag är här pappa." I det trista villaområdets furukök konfronterar en son sin far. Det är dags att slita upp alla de gamla såren - slagen, rasismen, rötterna som aldrig vidnämnts och som aldrig uttalats. Våldet i att göras till en son, att adopteras, att stöpas till man. Det är dags att sluta fly och att hitta hem i en fientlig värld.
Konfrontationen med fadern blir också inledningen på en uppgörelse, inte bara med familjen och uppväxten, utan också med sig själv, de nära vännerna och livets innehållslöshet. Klubbnattens svettiga ennattsligg, kickarna och teaterscenens åtråvärda bekräftelse finns där som ständiga följeslagare men kan aldrig formas till platser som går att kalla hem. Det är dags att en gång för alla sluta göra livet till ett skådespel, vilket blir en resa till något okänt utan möjlighet att vända tillbaka.
Sången om en son är en blixtrande debutroman om identitet, svek, självkänsla - och om den kärlek som inte väjer för något.
En morgon i oktober tittade en kollega in på kontoret på jobbet. I min hand stacks en ganska nyutkommen roman (den släpptes på min födelsedag 2018, faktiskt!) om cirka 300 sidor med titeln Sången om en son. Det första som slog mig var att författaren har ett väldigt långt namn: Joel Mauricio Isabel Ortiz. (Och Joel är ett pojknamn och Isabel ett flicknamn… Hur går det ihop?)
Direkt kastas jag in i en värld där våld och droger och framför allt sex har framträdande platser. Redan i inledningen, när bokens jag ska konfrontera sin pappa om våldet, rasismen och det okända ursprunget, inser jag att den här boken lär göra ont att läsa. Lika ont som dess huvudperson gör sig själv i försöken att undkomma ångesten, gissar jag. Men det är inte bara adoptivpappan bokens jag gör upp med utan även vännerna, kollegorna i teatervärlden – och framför allt livet i sig… Det blir en sjuhelsikes resa i denna debutroman där äkta vänskap visar sig existera men där kärleken är störst av allt – precis som i Bibeln, minsann.
Boken i sig tar inte lång tid att läsa. Den har ett alldeles lagom omfång trots att detta är en debutroman. Vidare flyter språket på fint, meningarna är inte sju mil långa. Men den tar tid att smälta. Och därför klarar i alla fall inte jag av att läsa den mer än korta stunder. Det är så smärtsam läsning. Dessutom anar jag att mycket av bokens handling är självupplevt. Samtidigt… det är likväl en roman, en fiktiv historia, inte nån självbiografi. Det vore nästan för hemskt…
Smärtsamt eller inte, alla böcker jag läser och skriver om får ett omdöme. Mitt omdöme om Sången om en son blir det högsta.
Direkt kastas jag in i en värld där våld och droger och framför allt sex har framträdande platser. Redan i inledningen, när bokens jag ska konfrontera sin pappa om våldet, rasismen och det okända ursprunget, inser jag att den här boken lär göra ont att läsa. Lika ont som dess huvudperson gör sig själv i försöken att undkomma ångesten, gissar jag. Men det är inte bara adoptivpappan bokens jag gör upp med utan även vännerna, kollegorna i teatervärlden – och framför allt livet i sig… Det blir en sjuhelsikes resa i denna debutroman där äkta vänskap visar sig existera men där kärleken är störst av allt – precis som i Bibeln, minsann.
Boken i sig tar inte lång tid att läsa. Den har ett alldeles lagom omfång trots att detta är en debutroman. Vidare flyter språket på fint, meningarna är inte sju mil långa. Men den tar tid att smälta. Och därför klarar i alla fall inte jag av att läsa den mer än korta stunder. Det är så smärtsam läsning. Dessutom anar jag att mycket av bokens handling är självupplevt. Samtidigt… det är likväl en roman, en fiktiv historia, inte nån självbiografi. Det vore nästan för hemskt…
Smärtsamt eller inte, alla böcker jag läser och skriver om får ett omdöme. Mitt omdöme om Sången om en son blir det högsta.