Till minne av en villkorslös kärlek

Även om berättaren säger att det är Jonas Gardells historia han berättar får man nog säga att huvudpersonen i boken är Jonas egensinniga, frikyrkliga mamma. Ingegärd har en förkärlek för klickande ljud, ett stort behov av att vara fri, att framhäva att allt är hur normalt som helst och att släkten har god hörsel och ingen någonsin blivit dement, även om det självklart också förekommer detaljerade beskrivningar av resten av familjen (och för all del större delar av släkten) och som har stora planer för sig och sin makes framtid. I och med att modern nästan dör när yngste sonen Jonas föds bildas ett band mellan dem som inte kan brytas. Släkten, i synnerhet på den frikyrkliga sidan, håller alltid fasaden uppe, undanhåller sanningar för att det är otroligt viktigt hur det verkar utåt och är dessutom så smärttåliga att de inte tar värktabletter. Pappan överger familjen tidigt, men mamman vägrar att inse det, hävdar att han forskar i USA och försöker på alla sätt och vis intala, mest sig själv, att han snart ska komma tillbaka. Den lyckligaste tiden, trots att det var då mamman var minst fri, var småbarnsåren när familjen bodde i Stockholmsförorten där det vare sig fanns människor från södra Europa (eller därbortom) och bara några enstaka fall med t ex finskt, estniskt eller tyskt påbrå, vänsterhänta, plattfotade eller de som åt vitlök.

Boken har klara fiktiva inslag (bl a börjar den med att Jonas omkommer i en bilolycka endast 35 år gammal och på sin mors födelsedag till råga på allt) men visst finns det även självbiografiska inslag. Det är en gripande, störande, omvälvande, rätt tragisk och ändå kärleksfull berättelse kom kanske inte passar alla. Mig passar den dock som handsken.