Nuckan
Bok av Malin Lindroth
Nuckan, finns hon?
Malin Lindroth är 52 år, barnlös och har levt ensam i nästan trettio år. När hon presenterar sig som ofrivilligt ensam blir reaktionerna starka och hon frågar sig vilka historier om livet utanför tvåsamhetsnormen som är möjliga att berätta. Därför bestämde hon sig för att skriva om en livserfarenhet som efterfrågas lika lite idag som i det förflutna.
Malin Lindroth vill reclaima ordet nucka. Ta tillbaka det fulaste namnet och tvätta skammen ur det. Detta är ett befrielseprojekt, ett ifrågasättande av de normer som vi fortfarande är så knutna till och kanske blinda inför och ett beredande av plats för den större berättelsen om kärlek, makt och relationer.
Nu har även jag läst Nuckan av Malin Lindroth. Jag sträckläste den, eftersom jag fann den så intressant!
Det centrala temat i boken är ensamhet. Kvinnlig ensamhet. Ensamhet som i att inte leva i en tvåsamhet. Ensamhet som inte är självvald. Ensamhet som i att inte bli vald eller att bli bortvald.
Författaren är 52 år och skriver utifrån egen erfarenhet. Hon ser sig själv som en nucka. I essäform får vi ta del av hennes tankar kring ämnet. Tankar som presenteras på ett tankeväckande och balanserat sätt, samtidigt som det finns en nypa humor och självdistans i det skrivna.
Det slår mig att jag har åtminstone två nuckor i min bekantskapskrets, men att jag aldrig kommit på tanken att definiera dem som just nuckor! Det får mig att fundera på om definitionen mer är något som en kvinna tillskriver sig själv, än en etikett som sätts av omgivningen? Eller är normen om tvåsamhet fortsatt så stark och definierande att allmänheten etiketterar den som inte passar in?
Jag värjer mig lite mot att författaren säger sig vilja ”reclaima”, dvs ta tillbaka, beteckningen nucka. Är det inte så att hon snarare vill omdefiniera begreppet till att bli mer neutralt, inte så negativt laddat?
Det centrala temat i boken är ensamhet. Kvinnlig ensamhet. Ensamhet som i att inte leva i en tvåsamhet. Ensamhet som inte är självvald. Ensamhet som i att inte bli vald eller att bli bortvald.
Författaren är 52 år och skriver utifrån egen erfarenhet. Hon ser sig själv som en nucka. I essäform får vi ta del av hennes tankar kring ämnet. Tankar som presenteras på ett tankeväckande och balanserat sätt, samtidigt som det finns en nypa humor och självdistans i det skrivna.
Det slår mig att jag har åtminstone två nuckor i min bekantskapskrets, men att jag aldrig kommit på tanken att definiera dem som just nuckor! Det får mig att fundera på om definitionen mer är något som en kvinna tillskriver sig själv, än en etikett som sätts av omgivningen? Eller är normen om tvåsamhet fortsatt så stark och definierande att allmänheten etiketterar den som inte passar in?
Jag värjer mig lite mot att författaren säger sig vilja ”reclaima”, dvs ta tillbaka, beteckningen nucka. Är det inte så att hon snarare vill omdefiniera begreppet till att bli mer neutralt, inte så negativt laddat?