Testamente

Familjen Toimi, med många medlemmar och många personligheter. Det är de vi får följa. Deras olika roller och hur olika deras uppväxter i samma hem varit.
Destruktivitet och medberoende genomsyrar familjen. Hur mycket ansvar ska ett barn ta för sina föräldrar, oavsett ålder?
Varje kapitel startar med en ingress om vad komma skall. En känsla av teater infinner sig och Wähä är mästerlig på att skriva fram dynamik och nyansering i och mellan de olika karaktärerna.
Även den historiska skildringen av kriget är fin och ger ett djup till boken i stort och för enskilda karaktärer

Jag har, sedan jag började studera litteraturvetenskap, haft svårt att njuta av läsupplevelsen - inte läst för läsandets skull utan läst för att ha läst ut. Jag har varit motiverad av att ha boken bakom mig istället för att uppskatta läsakten.

Och så var det i början av Testamente också. Jag irriterade mig på allt svammel och onödiga sidospår, tyckte att författaren bara borde fokusera på att berätta huvudhistorien. Men någonstans i mitten bestämde jag mig för att prova lyssna på inläsningen av författaren själv (jag knappt lyssnat på ljudböcker förut) och jag blev golvad. Det som varit svammel blev plötsligt vackert och alla sidospår blev bland det mest intressanta. Jag fick en helt annan röst till boken än min egna torra pluggröst i huvudet. Och plötsligt njöt jag både av att lyssna på och läsa denna underbara historia och familjeskildring.

Testamente har djupa karaktärer, spännande livsskildringar, härligt och eget språk, och lagom tempo. När jag precis hade läst ut den var jag dock missnöjd med slutet, jag var inte helt tillfredsställd och kände att berättelsen inte var riktigt klar. Men så här i efterhand har jag insett att det bara var den där saknande känslan efter en riktigt bra bok, känslan av att vilja fortsätta läsa trots att orden tagit slut.

Är så tacksam för den här boken som mer eller mindre gett mig min läslust tillbaka. Wow säger jag bara.

En fantastisk skildring om en familj med många barn. Alla barnen har varsin historia som berättas genom att handlingen rör sig framåt. Och även föräldrarnas liv målas upp. Språket är utbroderat och innerligt. Jag älskar den här berättelsen. Ledsam men otroligt underhållande.

Berättelsen om Siri och Pentti och deras barn. Relationen mellan makarna, relationen mellan förälder och barn och relationen mellan syskonen. Familjen Toimi är dysfunktionell. Så mycket ondska men ändå en samhörighet. Jag tyckte mycket om denna boken! Det är en bok som stundvis tog musten ur mig så det tog sin lilla tid... läs den!!

En riktig längta-hem-till-bok!

Annie har just fått veta att hon är gravid och reser till hemgården i Tornedalen för att träffa familjen som hon inte sett på många år. I Aapajärvi får vi lära känna föräldrarna och de 12 syskonen (+2 i himlen).

Nina Wähä berättar med ett flödande och underfundigt språk.

Man kan riktigt känna det kärva, hårdhudade bondesamhället där männnens tysthet styr. Pappa Pentti är dock inte bara en ordlös husbonde och familjens överhuvud. Han innehar även ett enormt mörker. Mamma Siri är den som stått för sammanhållning och omsorg. Även om den ofta stått sig lite kort till de mångtaliga syskonen. De nio bröderna och de tre systrarna utgör en brokig skara. De träder in i boken en efter en med sina olika förutsättningar och förmågor.

Jag älskar de snabba skiftena och det finurliga språket!

En magiskt berättad familjeberättelse och en mordhistoria i ett. Fängslande och träffsäkert. Väl värd sin augusprisnominering.

En familjehistoria som utspelas i Tornedalen. Boken handlar om en stor familj med många barn som var och en hittar sina egna vägar i livet.
Alla personer i boken skildras ingående och omsorgsfullt . Ibland så detaljerat att jag bävar för fortsättningen.
I bakgrunden finns en familjehemlighet som både enar och splittrar.
Boken får mig att fundera på frågan om arv och miljö.
Men också frågan om hur man som i det här fallet ,framförallt en mor, kan förhålla sig till så många barn.
En läsvärd välskriven bok.

Omslaget har fått mig att nedprioritera den här romanen ända sedan början av året. Lila och röda färger tycker jag inte ger ett rättvisande intryck av innehållet, som är lågmält berättat, nästan som en saga. Men när den nyligen blev Augustprisnominerad blev jag tillräckligt nyfiken på den för att börja läsa. Och nu vet jag nästan inte hur jag skall beskriva min upplevelse av den. Jag har inte läst någonting liknande tidigare.

Som läsare sugs man omedelbart in i berättelsen, och det slår mig att det känns på precis samma sätt som när jag brukade lyssna på tv-legendaren och historikern Hans Villius. För er som inte hann uppleva honom finns ett filmklipp här.

Berättelsen är som ett drama i tre delar med rubrikerna 1) The cast, the scenery, 2) The murder och 3) Who dunnit. Varje kapitel inleds med att berättaren, och det är här jag omedelbart tänker på hur Hans Villius brukade introducera olika historiska händelseförlopp, ger korta anvisningar om vad som komma skall; ”Annie kommer hem. Dramat rullas upp. Vi blir presenterade för bygden och karaktärerna. Karaktärerna? Nej, människorna! Någon hamnar på sjukhus. En annan lyser med sin frånvaro. Men ingenting har väl ännu hänt?”

Testamente är berättelsen om familjen Toimi, med Siri och Pentti och alla deras levande och även döda barn. Familjen är jordbrukare på en plats ute i obygden i finska Tornedalen där man talar minoritetsspråket meänkieli, en särskild form av tornedalsfinska. Det är tidigt 1980-tal, det lackar mot jul och alla de tolv barnen med familjer skall samlas i familjehemmet. Flera av dem har lämnat hemmet i tidig ålder. Flytt till Stockholm, Helsingfors och Köpenhamn. Andra bor fortfarande hemma eller i närheten. Bandet mellan syskonen är starkt, kanske starkare än i många andra familjer på grund av den dysfunktionelle fadern, som utan att göra mycket väsen av sig ändå skapar oro och rädsla hos barnen. Berättelsen handlar visserligen om ett testamente, men kanske mer om vad man lämnar ifrån sig som ett socialt arv. Hur påverkad man blir av sin uppväxt, hur mycket man redan har i sig och hur mycket man påverkas av andra människor och miljöer. Med en så stor och brokig familj som familjen Toimi skapar författaren en spännande utgångspunkt för den klassiska frågan om arv och miljö. Och här finns verkligen intressanta människor som vi efterhand lär känna allihop, inte minst i speglingar av varandra. Den ena mer fascinerande än den andra, vissa märkliga och direkt obehagliga.

Berättelsen sker ur Annies och sedan de övriga syskonens och föräldrarnas perspektiv. Berättarrösten bryter in i texten med jämna mellanrum och ställer retoriska frågor och funderar kring livet, i stort och smått. ”För att en relation skall djupna och människor ska kunna leva i kärlek, eller harmoni, eller åtminstone i samförstånd, så krävs att båda eller åtminstone en av parterna bemästrar verktygen att närma sig och se eller släppa in andra människor. Att sänka garden, att hänge sig. Det hade inte Pentti kunnat. Och inte Siri heller.”

Det enda som drar ned en i övrigt fantastisk läsupplevelse är slutet. När trådarna skall knytas ihop och allt skall avrundas tappar berättelsen fart, och den lyckas inte hålla kvar mitt intresse och nyfikenhet på samma nivå som innan. Det blir inte det crescendo jag förväntat mig, mer som motsatsen, ungefär som ett musikstycke som avtar i styrka för att till slut tystna. Men det kanske är så en sådan här berättelse borde sluta. Sammanfattningsvis är det en väldigt välskriven och fängslande roman, inte lik någon annan jag läst. Jag tycker verkligen att ni skall läsa den.

Bloggen justnujusthar.com

En bok som illustrerar begreppet arv och miljö. Kan du bli den du vill vara, med den uppväxt du har? Berättelsen börjar och slutar med Annie och hennes barn, men de andra tretton syskonen får sina kapitel. Utmärkt språk också.

En bok som beskriver känslor kring en fars bortgång. Familjen är stor, de 12, eller 14 beroende på hur man räknar, syskonens uppväxt har varit svår och alla är de på olika sätt präglade av faderns personlighet. En personlighet som inte har varit särskilt varm och trevlig. Huvudpersonen Annie brottas med många känslor. Både rörande sin far, mor, syskon och det spirande nya livet i Stockholm. De karga känslorna krockar med de känslor som kommer kring framtidslivet. Relationen till syskonen förändras. Syskonen beskrivs en och en på ett finstämt sätt, alla har en gemensam bakgrund, men utvecklats åt olika håll. En fin bok om relationer, gemenskap, brytningar, osämja, nya liv, glädje och sorg.

I den här boken frågar sig författaren om man kan vara ansvarig för synder som ens familjemedlemmar begått och om det finns någon möjlighet att skriva om historien. I handlingens centrum står Annie som reser hem till sina uppväxttrakter i Tornedalen efter att hon fått veta att hon är gravid. Det är dock inget varmt mottagande som väntar henne. Den stora familjen består av människor som aldrig fungerat ihop och som dessutom har en hemlighet som aldrig släpper taget om dem.

Fantastiska personporträtt
Det här är en historia som griper tag i läsaren från första kapitlet och behåller greppet om en långt efter att man läst ut boken. Redan i bokens början förstår man att ett mord är på väg att äga rum, men det förestående brottet är bara en av anledningarna till att boken är så spännande. Vad som gör den ännu mer intressant är författarens sätt att låta samtliga familjemedlemmar agera huvudperson för en liten stund och ge läsaren sina respektive versioner av historien. Det blir rörigt emellanåt med en syskonskara på tolv personer, men det är lätt att förlåta Wähä för detta då varenda karaktär beskrivs med sådan kärlek och omsorg att det är omöjligt att lägga ner boken.