Human Acts
Sonyŏn i onda
Bok av Han Kang
"Levande och döda" börjar med ett stort antal mänskliga kroppar uppradade längs väggen i en gympasal. Det stinker i värmen, uppsvällda tår sticker ut under lakanen »som tjocka stumpar ingefära«. Det är 1980, platsen är Kwangju i Sydkorea. Hundratals studenter som protesterat mot regimen har just mördats av militären i en massaker. I massan av dödade unga människor vandrar en pojke, Dong-ho, omkring. Han letar efter sin vän. När han hittar honom, kommer han då att vara levande eller död? Och vad händer med själen hos den kropp som slutar leva?
I en serie länkade episoder som rör sig från 1980 fram till vår tid, gör berättaren nedslag i ett samhälle präglat av censur och skräckfylld tystnad. Samtidigt finns hela tiden en mäktig drivkraft att minnas, berätta och ge mänskligheten tillbaka till dem som berövats den.
Med "Levande och döda" introduceras den mångfaldigt prisbelönta Han Kang på svenska. Hennes roman är ett stilistiskt mästerverk vars klara skönhet kontrasterar mot den brutala materian. Liksom en Primo Levi eller en Solsjenitsyn, tar hon sig an den stora och svåra frågan om människors handlingar, deras potential för grymhet och ömhet.
En väldigt fin men sorglig berättelse om studentupproret i Sydkorea. Jag lärde mig väldigt mycket. Det jag inte gillade var att vissa perspektiv var skrivna ut ett ”du-perspektiv” vilket blev något förvirrande.
”Vart ska jag ta vägen? Frågade jag mig själv. /…/ Jag försökte hålla mig lugn. Min kropp låg längst ner i högen, det skulle dröja ett tag innan elden hade förtärt den.”
Året är 1980, i Kwangju, Sydkorea. Rader och rader av döda kroppar ligger uppradade i en gympasal. Hundratals studenter som protesterat mot diktaturen har precis mördats av militären. Genom massan av döda kroppar vandrar Dong-ho, 15 år. Han letar efter sin vän. Vi får också följa en själ som iakttar sin ruttnande kropp, andra själar som inte hittar hem, en tortyröverlevare som inte vill minnas och en redaktör som kämpar med att rädda ett teatermanus undan censurmyndigheterna.
Han Kang är född i Kwangju, men flyttade till Seoul vid tio års ålder. Fyra månader senare, i Kwangju, inträffade den massaker som Levande och döda behandlar. I en serie av länkade episoder som rör sig från dess fram till idag, gör Kang nedslag i ett samhälle präglat av censur och skräckfylld tystnad. Samtidigt finns hela tiden en mäktig drivkraft att minnas, berätta och ge mänskligheten tillbaka till dem som berövats den (nok.se).
Det här är sällsynt brutal och smärtsam prosa – mycket på grund av att den baseras på verkliga händelser som inte på något sätt lindas in eller förskönas, men också för att Kang har ett sätt att skriva på som inte liknar någon annans jag läst. Med det sagt är den också relativt svårläst, enligt mig, och jag som läst den en gång känner att jag inte är klar ännu; jag måste läsa den igen, och kanske igen innan jag till fullo kan säga vad jag tycker om den. Den har så oerhört mycket att ge att en genomläsning inte är nog - jag känner att jag personligen bara lyckats skrapa lite på ytan. Den kräver också tid och koncentration, så om du inte har det att dedicera denna är det inte lönt att du plockar upp den. Har du däremot tid att avvara så kommer du att få äran att läsa en berättelse som aldrig kommer att släppa taget om dig.
Året är 1980, i Kwangju, Sydkorea. Rader och rader av döda kroppar ligger uppradade i en gympasal. Hundratals studenter som protesterat mot diktaturen har precis mördats av militären. Genom massan av döda kroppar vandrar Dong-ho, 15 år. Han letar efter sin vän. Vi får också följa en själ som iakttar sin ruttnande kropp, andra själar som inte hittar hem, en tortyröverlevare som inte vill minnas och en redaktör som kämpar med att rädda ett teatermanus undan censurmyndigheterna.
Han Kang är född i Kwangju, men flyttade till Seoul vid tio års ålder. Fyra månader senare, i Kwangju, inträffade den massaker som Levande och döda behandlar. I en serie av länkade episoder som rör sig från dess fram till idag, gör Kang nedslag i ett samhälle präglat av censur och skräckfylld tystnad. Samtidigt finns hela tiden en mäktig drivkraft att minnas, berätta och ge mänskligheten tillbaka till dem som berövats den (nok.se).
Det här är sällsynt brutal och smärtsam prosa – mycket på grund av att den baseras på verkliga händelser som inte på något sätt lindas in eller förskönas, men också för att Kang har ett sätt att skriva på som inte liknar någon annans jag läst. Med det sagt är den också relativt svårläst, enligt mig, och jag som läst den en gång känner att jag inte är klar ännu; jag måste läsa den igen, och kanske igen innan jag till fullo kan säga vad jag tycker om den. Den har så oerhört mycket att ge att en genomläsning inte är nog - jag känner att jag personligen bara lyckats skrapa lite på ytan. Den kräver också tid och koncentration, så om du inte har det att dedicera denna är det inte lönt att du plockar upp den. Har du däremot tid att avvara så kommer du att få äran att läsa en berättelse som aldrig kommer att släppa taget om dig.