Femton år har gått sedan Sofia flydde från sekten på Dimön. Sektledaren Franz Oswald har inte synts till sedan dess, men när en skoningslös storm sveper över Sverige kliver han ut ur skuggorna. Han är redo att ta sin sekt ut i världen och blir med sitt nya miljömedvetande mer populär än någonsin. Bakom fasaden utövar han en grym och manipulativ tyranni som inte minst drabbar sektens barn. Två av dem är sönerna Thor och Vic som uppfostras enligt sektens teser till att bli trofasta soldater i faderns tjänst. Men ju äldre Thor blir, desto mer växer tvivlen. Vem är egentligen Franz Oswald? Och hur långt är han beredd att gå för att behålla sin makt?Sofia driver numera ett härbärge för unga människor som flytt från sekter, men det totalförstörs av stormen. Hon har lovat sig själv att aldrig mer ha någon kontakt med Franz Oswald. Det visar sig vara svårare än hon trott. Återigen korsas deras vägar i en vansinnig katt-och-råtta-lek där bara en av dem kan segra.
Sektens barn är den dramatiska upplösningen på serien om sekten ViaTerra, där makt, manipulation och våld är en del av vardagen.
Mitt första möte med sekten på Dimön hade just den titeln, Sekten på Dimön. Boken fick jag av en vän. Det visade sig vara en spännande och läsvärd serie av Mariette Lindstein. Jag fyndade en och annan bok i serien, vann den senaste efter att ha skrivit en recension här på Omnible.
Men böcker i en serie ska läsas i ordning. Sektens barn är den tredje delen och den har jag just slagit ihop pocketutgåvans pärmar på. Tanken var nog att detta skulle bli den sista delen i serien. Vilken tur för mig att det har kommit ytterligare två – och att båda dessa ligger i min TBR*-hög.
Nu har det gått 15 år sen Sofia lämnade Dimön och sekten där. När den här boken börjar är det med en storm. Sofia, som nu lever med Benjamin och tonårsdottern Julia, klarar stormen, men det blir en del skador på deras hus. Det härbärge som Sofia driver för unga som flytt sekter klarar sig däremot inte alls. Hur ska hon kunna bygga upp det igen? Tyvärr korsas Sofias och Franz Oswalds vägar igen. Sofia beslutar sig för att återvända till Dimön efter en inbjudan av Franz Oswald. Parallellt berättar Franz Oswalds son Thor om sin och brodern Vics uppfostran enligt sektens regler. Det är sannerligen ingen trevlig historia.
Asså ärligt… jag fattar inte varför Sofia återvänder till ön, men hon gör det i alla fall tillsammans med sin man. Men ändå. Franz Oswald-karaktären är en manipulativ varelse och Sofia skildras annars som ganska jordnära, om än lite nervig och aningen överbeskyddande gentemot dottern. Samtidigt är det väl så att dessa karaktärer blir så levande just för att de skildras som så mänskliga – mänskliga, med fel och brister inkluderade. Författaren har verkligen lagt krut på att beskriva de inblandade. För att göra detta på ett bra sätt krävs vissa kunskaper och erfarenheter. Det har uppenbarligen Mariette Lindstein.
Mitt omdöme blir det högsta.
Men böcker i en serie ska läsas i ordning. Sektens barn är den tredje delen och den har jag just slagit ihop pocketutgåvans pärmar på. Tanken var nog att detta skulle bli den sista delen i serien. Vilken tur för mig att det har kommit ytterligare två – och att båda dessa ligger i min TBR*-hög.
Nu har det gått 15 år sen Sofia lämnade Dimön och sekten där. När den här boken börjar är det med en storm. Sofia, som nu lever med Benjamin och tonårsdottern Julia, klarar stormen, men det blir en del skador på deras hus. Det härbärge som Sofia driver för unga som flytt sekter klarar sig däremot inte alls. Hur ska hon kunna bygga upp det igen? Tyvärr korsas Sofias och Franz Oswalds vägar igen. Sofia beslutar sig för att återvända till Dimön efter en inbjudan av Franz Oswald. Parallellt berättar Franz Oswalds son Thor om sin och brodern Vics uppfostran enligt sektens regler. Det är sannerligen ingen trevlig historia.
Asså ärligt… jag fattar inte varför Sofia återvänder till ön, men hon gör det i alla fall tillsammans med sin man. Men ändå. Franz Oswald-karaktären är en manipulativ varelse och Sofia skildras annars som ganska jordnära, om än lite nervig och aningen överbeskyddande gentemot dottern. Samtidigt är det väl så att dessa karaktärer blir så levande just för att de skildras som så mänskliga – mänskliga, med fel och brister inkluderade. Författaren har verkligen lagt krut på att beskriva de inblandade. För att göra detta på ett bra sätt krävs vissa kunskaper och erfarenheter. Det har uppenbarligen Mariette Lindstein.
Mitt omdöme blir det högsta.