"Få se om hundarna är snälla ikväll..."
Bok av Marie-Louise Ekman
"En rörande och lågmäld bok ... en sorglig bok, men också vacker och trösterik." Dagens Nyheter
"Ett kärleksmeddelande, så ömt och starkt, så generöst och trosvisst." Aftonbladet
"En djupt rörande dikt till kärleken." Svenska Dagbladet
"Jag har aldrig läst något liknande ... en av de mest ömsinta kärlekshistorier jag läst." Expressen
Dagbok förd mellan 7 nov 2011 9 mars 2012. I form av en extra hjärna.
För en som inte skulle kunna minnas själv.
Anteckningarna lästes upp under sommaren 2012.
Vi grät.
Avbröt.
Fortsatte.
Tacksamma över var vi var.
Och kunde ta del av detta.
Som just minnen.
Detta är sista akten.
Vi har fått umgås igen.
Men jag gråter en
sam denna gång.
M.L. Ekman 2018
Gösta Ekman blev sjuk och hamnade på sjukhus. För att minnas den här perioden antecknade Marie-Louise Ekman det som skedde. Resultatet blev en gripande och kärleksfull skildring av en svår tid.
"Ett bladvändardrama." Arbetarbladet
"Ur de knapphändigt nedklottrade orden växer en stor och innerlig kärlekshistoria fram." Kulturnytt, Sveriges Radio
"Djupt berörande och mycket kärleksfullt skrivet." Dala-Demokraten
"En rörande berättelse om innerlig och urstark kärlek." Gefle Dagblad
"Ett smärtsamt och djupt gripande drama." Upsala Nya Tidning
"En ömsint skildring om en traumatisk sjukdomstid." Borås Tidning
"En chosefri och rak sjukhusdagbok." Göteborgs-Posten
"En lågmäld, återhållen och samtidigt mycket kärleksfull dokumentation av en närstående som befinner sig i en svår sjukdomskris ... Storartad och gripande." Arbetet
Härom lördagen hittade jag Marie-Louise Ekmans bok ”Få se om hundarna är snälla ikväll…” för endast 69 kronor i en fysisk bokhandel. Det är en bok jag har funderat länge på att läsa, men känt att jag måste vara stark nog först. Nu provade jag. Det höll, jag höll, fast… det var tung läsning.
Den här lilla boken är en sjukdomsdagbok som rör Gösta Ekmans sjukhusvistelse i slutet av 2011 till våren 2012. Påverkad av mycket smärtlindring och sjukdomens förgiftning av hjärnan var hans minne försämrat. Makarna bestämde att frun skulle skriva den här boken så att de kunde läsa den sen. Efteråt. När allt var bra och Gösta frisk igen. Nu vet vi förstås alla att Gösta Ekman gick ur tiden 2017, fem år efter att han hade fått diagnosen cancer i gallgångarna.
Boken med den underliga titeln är skriven som dagboksanteckningar. Understundom är läsningen otroligt smärtsam. Makarna gråter tillsammans, Gösta är så sjuk och blir så liten, han kan inte prata, han får feber, svåra smärtor. Framstegen räknas i att hur mycket han kan äta och antal toalettbesök. Det är en nära och tät skildring av en oerhört jobbig och sorglig tid. För, som sagt, vi vet ju att Gösta Ekman gick bort, om än först några år efter det de händelser boken beskriver. Boken kom ut i tryckt form 2018, ett år efter Gösta Ekmans död.
Det är gripande läsning och även om boken nog ursprungligen inte var tänkt att läsas av andra än makarna Ekman är den skriven på ett sånt sätt att alla kan ta till sig. Språket har ett bra flyt och jag känner tydligt bådas smärta, den blir nästan fysisk även för mig. Boken ger mig mycket att tänka på och framför allt: jag känner mig tacksam för att jag är frisk.
Att sätta betyg på andras liv är omöjligt. Men omdömet om den här boken blir det högsta.
Den här lilla boken är en sjukdomsdagbok som rör Gösta Ekmans sjukhusvistelse i slutet av 2011 till våren 2012. Påverkad av mycket smärtlindring och sjukdomens förgiftning av hjärnan var hans minne försämrat. Makarna bestämde att frun skulle skriva den här boken så att de kunde läsa den sen. Efteråt. När allt var bra och Gösta frisk igen. Nu vet vi förstås alla att Gösta Ekman gick ur tiden 2017, fem år efter att han hade fått diagnosen cancer i gallgångarna.
Boken med den underliga titeln är skriven som dagboksanteckningar. Understundom är läsningen otroligt smärtsam. Makarna gråter tillsammans, Gösta är så sjuk och blir så liten, han kan inte prata, han får feber, svåra smärtor. Framstegen räknas i att hur mycket han kan äta och antal toalettbesök. Det är en nära och tät skildring av en oerhört jobbig och sorglig tid. För, som sagt, vi vet ju att Gösta Ekman gick bort, om än först några år efter det de händelser boken beskriver. Boken kom ut i tryckt form 2018, ett år efter Gösta Ekmans död.
Det är gripande läsning och även om boken nog ursprungligen inte var tänkt att läsas av andra än makarna Ekman är den skriven på ett sånt sätt att alla kan ta till sig. Språket har ett bra flyt och jag känner tydligt bådas smärta, den blir nästan fysisk även för mig. Boken ger mig mycket att tänka på och framför allt: jag känner mig tacksam för att jag är frisk.
Att sätta betyg på andras liv är omöjligt. Men omdömet om den här boken blir det högsta.