Den sorglöse hemsamariten
Bok av Mikael Bergstrand
Det friska språket, kryddat med sublim humor, gör berättelsen lättläst utan att för den skull vara lättviktig. Kristina Albinsson, BTJ
Jag gillar Mikael Bergstrands underskruvade humor. Hans kärleksfulla raljerande med oförmögna män och deras tillkortakommanden. Han har en ömhet för kantstötta individer som längtar efter tillhörighet ... Det är tidigt 80-tal och tidsmarkörerna kul och äkta. Jag skrattar och blir djupt berörd om vartannat. Kerstin Särneö, Tara
Det är Stockholm, tidigt åttiotal. Palme har återtagit regeringsmakten, aids är ännu en okänd sjukdom och i kön till Café Opera närs drömmarna om framgång och lycka. Hit kommer den unge, vackre och plågsamt självupptagne skåningen Matz Zern med ett enda mål: att slå världen med häpnad.
Men allting går inte så lätt som han trott. För att klara sin försörjning börjar han arbeta som hemsamarit på Reimersholme. Mötet med pensionärerna förändrar hans syn inte bara på livet utan också på döden. Och när hans väg korsas av litteraturstudenten Carina Carlsson ställs frågan på sin spets. Är han beredd att riskera den chans till kändisskap som plötsligt dykt upp?
Den sorglöse hemsamariten är Mikael Bergstrands första roman efter succén med Indientrilogin om Göran och Yogi. Det är en rolig, rapp och rörande berättelse om två unga människor under en på ytan oskyldig tid i Sverige, då allting kändes möjligt.
Igenkänningsfaktorn, för oss som var med under 80-talet, är stor ... Boken är kul och ett gott hantverk. Alf Ehn, Skaraborgs Allehanda
Den nya boken är liksom de tidigare hållen i en lättsam ton som aldrig blir ytlig. Historien om Matz Zern är en varm och underhållande berättelse. Inga Lill Högberg, På Österlen
Mikael Bergstrands bok Den sorglöse hemsamariten fick jag och sambon i inflyttningspresent av en vän.
Det är Stockholm och 1980-tal. Skåningen Matz Zern (egentligen Mats Andersson) har kommit till stan för att slå den med häpnad och bli popstjärna. Fast han kan knappt sjunga eller spela. Utrustad med ett vackert yttre lyckas han överleva genom att hoppa runt hos olika tjejer. Men till sist inser han att han behöver en inkomst och får jobb som hemsamarit, ett yrke där det saknas personal. Jobbet visar sig trots allt inte vara helt fel för Matz, vars vägar då och då korsas av Carina Carlsson, som pluggar litteraturvetenskap. Och så dyker chansen upp att bli modell – samtidigt som det händer saker i hans jobb som hemsamarit.
Mikael Bergstrand är nåt så ovanligt som en mycket god svensk berättare. Jag har tidigare läst hans Indien-trilogi – Dehlis vackraste händer, Dimma över Darjeeling och Gurun i Pomonadalen. Han har en förmåga att skriva underhållande och småroligt och karaktärerna blir levande tack vare de förtjänster och brister författaren tecknar. I den här boken är 1980-talet bitvis lite för mycket, framför allt i början av boken. Men sen blir boken riktigt bra och inte bara en godmodig, ytlig historia som en glömmer ganska snabbt. Den hänger kvar i tanken.
Mitt omdöme blir högt.
Det är Stockholm och 1980-tal. Skåningen Matz Zern (egentligen Mats Andersson) har kommit till stan för att slå den med häpnad och bli popstjärna. Fast han kan knappt sjunga eller spela. Utrustad med ett vackert yttre lyckas han överleva genom att hoppa runt hos olika tjejer. Men till sist inser han att han behöver en inkomst och får jobb som hemsamarit, ett yrke där det saknas personal. Jobbet visar sig trots allt inte vara helt fel för Matz, vars vägar då och då korsas av Carina Carlsson, som pluggar litteraturvetenskap. Och så dyker chansen upp att bli modell – samtidigt som det händer saker i hans jobb som hemsamarit.
Mikael Bergstrand är nåt så ovanligt som en mycket god svensk berättare. Jag har tidigare läst hans Indien-trilogi – Dehlis vackraste händer, Dimma över Darjeeling och Gurun i Pomonadalen. Han har en förmåga att skriva underhållande och småroligt och karaktärerna blir levande tack vare de förtjänster och brister författaren tecknar. I den här boken är 1980-talet bitvis lite för mycket, framför allt i början av boken. Men sen blir boken riktigt bra och inte bara en godmodig, ytlig historia som en glömmer ganska snabbt. Den hänger kvar i tanken.
Mitt omdöme blir högt.