Minoritetsorkestern

En mycket vacker bok, berättad ur ett annorlunda perspektiv. Berättarrösten är huvudpersonens "chi", alltså hans ande, att inte blanda ihop med hans själ. Denna ande berättar om sin värd, hönsfarmaren Chinonso, i tredje person. Chinonso har just varit på marknaden då han stöter ihop med vackra Ndali, på väg att ta livet av sig genom att hoppa från en bro. Han räddar henne genom att offra det enda han för tillfället håller kärt: sina fåglar. Chinonso och Ndali faller för varandra men han är en fattiglapp och hon en borgarklassbrud och ingenting verkar kunna övertyga hennes familj om att han är tillräckligt bra för henne. Därför bestämmer sig Chinonso för att "göra uppoffringar".

Berättelsen är gripande och frustrerande och som en beskrivning av klassamhällets fängelse fungerar den bra. Jag vet inte vad jag ska säga om dess genusperspektiv. Att den beskriver toxisk maskulinitet är en självklarhet, men samtidigt erbjuder klasskampen Chinonso en ursäkt, en väg bort från det personliga ansvaret. Ingenting han gör har han ansvar för, olyckorna bara händer, en efter en.

Kanske ligger det i berättarröstens roll, då det som tidigare nämnt är Chinonsos skyddsande som berättar historien. Anden vill sin värd väl, och kanske måste hen vädja till läsaren, få denne att förstå, att inte döma för hårt. Och Obioma skildrar verkligheten för sin huvudkaraktär väl, Både i den inre utforskningen av det mänskliga psyket och i de yttre omständigheterna som driver "hjälten" till sitt förfall. Men Ndali glöms bort. Vad vill hon? Varför älskar hon? Vem är hon egentligen, bortom rollen som kärleksobjekt för Chinonso? Vad hände med henne medan Chinonso var borta och "gjorde uppoffringar" hon aldrig bett honom om?

Minoritetsorkestern är, språkligt och dramatiskt, en bok väl värd att läsa. Samhällskritiken är intressant men kvinnosynen nedslående. Inte förrän man ger upp sina sympatier för huvudkaraktären och läser boken på ett annat mer cyniskt sätt kan man slappna av.