Allt under himmelens fäste
Bok av Maria Hamberg
Ingvar är en av de ensammaste människorna i världen. Han har levt mycket nära sina föräldrar och nu när de dött och lämnat honom ensam har han bara sin lägenhet och sitt monotona jobb. Han vaknar. Går till jobbet. Minns sina döda föräldrar.
En dag står Ivana utanför hans port. En frusen tonårstjej som inte verkar veta vart hon ska ta vägen. Hem kan hon i alla fall inte gå. Det blir början på en ordlös gemenskap.
Allt under himmelens fäste är en vacker och varm roman om två människor som sakta finner förtroende för varandra och blir vänner ? en modern julsaga.
Jag vet exakt vad det var som gjorde att jag ville läsa Maria Hambergs lilla, stora, rosa bok Allt under himmelens fäste. Önskan att läsa om nån annan, visserligen fiktiv, person som enligt baksidestexten var en av de ensammaste i världen… Att uppleva att min känsla av att vara så ensam inte var… helt unik. Det finns andra som är ensamma, till och med mer ensamma än jag. En sån som Ingvar Gunnarsson, till exempel.
Ingvar Gunnarsson är en morfartyp, enligt flickan utan namn, hon som ropar på Ivan sent om kvällarna och som Ingvar ger namnet Ivana. Ivana bryter en kväll Ingvars ensamhet. Hon ropar och ropar och till slut öppnar han och släpper in henne, så småningom även i sitt hem. Hemmet, som är fullt av minnen Ingvars döda föräldrar. De som har lämnat honom ensam i lägenheten. Utanför den är det trista jobbet ”allt” han ”har”. Med Ivana kommer färgen. Och nåt mjukt. Ingvars liv får plötsligt… lite mening… Varvat med nutid får jag som läsare glimtar bakåt i tiden, från Ingvars barndom.
Den här boken kniper direkt tag om hjärtat. Trots att dess omfång inte ens är 200 sidor tar den tid att läsa. Men jag kan inte avfärda den hur som helst. Jag lägger den ifrån mig och ändå håller den fast mig. Tänker, blir ledsen, fundersam…
Mitt omdöme blir det högsta.
Ingvar Gunnarsson är en morfartyp, enligt flickan utan namn, hon som ropar på Ivan sent om kvällarna och som Ingvar ger namnet Ivana. Ivana bryter en kväll Ingvars ensamhet. Hon ropar och ropar och till slut öppnar han och släpper in henne, så småningom även i sitt hem. Hemmet, som är fullt av minnen Ingvars döda föräldrar. De som har lämnat honom ensam i lägenheten. Utanför den är det trista jobbet ”allt” han ”har”. Med Ivana kommer färgen. Och nåt mjukt. Ingvars liv får plötsligt… lite mening… Varvat med nutid får jag som läsare glimtar bakåt i tiden, från Ingvars barndom.
Den här boken kniper direkt tag om hjärtat. Trots att dess omfång inte ens är 200 sidor tar den tid att läsa. Men jag kan inte avfärda den hur som helst. Jag lägger den ifrån mig och ändå håller den fast mig. Tänker, blir ledsen, fundersam…
Mitt omdöme blir det högsta.