Vi måste prata om Kevin

Boken som handlar om en pojke som är psykopat. Det är inte vanligt att man får läsa ur förälders perspektiv hur det är att ha ett barn som är ond. Man lider med mamman då han visar tydligt att han inte tycker om henne.

Ibland går det epidemier i otäckheter. Skolskjutningar är typ en sån företeelser. Det är rått, ofta obegripligt hur en vanligen ung person tar sig rätten att mörda andra människor. Lionel Shrivers bok Vi måste prata om Kevin kom ut på originalspråket engelska 2003 och hon fick pris för boken 2005. Ett år senare kom den ut på svenska. Den är även filmatiserad.

Det tog sin lilla tid att kämpa sig igenom boken, ska jag villigt erkänna. Boken är upplagd som en brevroman där Eva skriver brev till sin man Franklin efter att sonen Kevin har skjutit ihjäl skolkamrater och skolanställda med sitt armborst (hur kan pappan ge sin son ett armborst i julklapp..?) dagarna innan han ska fylla 16 år. Genom breven får vi veta vad som har hänt före, under och efter skjutningen. Kevin var redan från födseln ett besvärligt barn, nåt som mest hans mamma verkar ha reagerat på. Hon försöker varna för detta; samtidigt kan jag inte riktigt se att hon försöker söka hjälp åt Kevin. Kevin är en annorlunda kille, annorlunda på ett väldigt obehagligt sätt. Författaren skildrar detta mycket subtilt, men bra.

Bitvis är den här boken märkligt nog seg. Det kan mycket väl ha att göra med att ämnet är väldigt tungt och att jag inte har varit på mitt bästa läshumör. Detta gjorde att jag inte ger mig på att ens försöka lista ut slutet i förväg, så även om jag vet att det handlar om en skolskjutning får jag en och annan överraskning – av otrevlig art.

Boken för högt omdöme av mig.

Den här romanen var inte för mig. Jag vet att många gillar den men jag tillhör inte den skaran. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som skaver, men något är det.

Det här är en bok som inte går att jämföra med någon annan bok. Den skildrar en moders kärlek till sitt barn och hur någon blir en mördare. Boken har ett flertal gånger beskrivits som en av de största romanerna av vår tid.

Berättelsen är skriven på ett väldigt speciellt sätt, den är nämligen skriven i brevform. Det är Kevins mamma Eva som skriver brev till vad som framstår som hennes ex-man. Genom att läsa hennes brev får du som läsare en inblick i hur hon tror att det blev som det blev. Det framgår snabbt att hon tror att hennes son var mer eller mindre ond från början och ute efter att skada. Det framgår också snabbt att hennes man inte såg det på samma sätt och hur det påverkar deras relation. Det är egentligen ingen annan som förutser att Kevin kommer att skada någon, utan de flesta ser honom som en vanlig pojke, tills det är försent.

Boken är väldigt träffsäker och den speglar vårt moderna samhälle på ett väldigt effektivt och rakt sätt. Den är skriven utan krusiduller och den skapar en förståelse för vad som händer föräldrar till barn eller ungdomar som begått rysliga brott. Läsaren hålls fången i berättelsen hela vägen till slutet och får enbart små hintar om vad som kan ha hänt längs vägen. Boken skildrar inte bara det fasansfulla brottet utan också en familj. Den skildrar föräldraskap, familjeliv och hur allting kanske inte alltid är det du först trodde.

Både det onda barnet och föräldraskap har skildrats i andra böcker också. Men, det som gör att den här boken sticker ut lite extra är det faktum att den är skriven i brevform och att den innehåller tillräckligt med detaljer för att du som läsare ska förstå, utan att bli för grafisk. Berättelsen försvarar vare sig föräldrarna eller barnet och inte heller försvarar den de barn som blir offer för omständigheterna.

Den kan upplevas som något seg till att börja med, men så fort du som läsare har kommit in i boken så är den väldigt svår att släppa.