Människohamn

Havet ger och havet tar

Befolkningen på Domarö offrade långt tillbaks elaka människor till havet för att få fiskelycka, men havet fortsatte att ta människoliv efter att befolkningen slutade med denna sedvänja. Anders och Cecilia har på denna skärgårdsö en stuga dit de beger sig då och då, och en vinterdag tar de och dottern Maja en utflykt till fyren på Gåvasten där Maja försvinner spårlöst.

Anders får problem med spriten efter dotterns försvinnande, men är fast besluten att hitta henne, dottern vars ande han blir besatt av. På ön lever även hans styvfarfar, Simon, som har ingått en pakt med Spiritus, och hans farmor Anna-Greta som vet mer än vad hon säger.

Det är en berättelse om ö-liv och ö-bor, ett hav som förändras, trolleritrick, GB-gubbens stirrande ögon, kärleks- och kompisförhållanden, saknaden efter ett barn, elakingar, mord och mysterier. Jag vill inte kalla detta för skräcklitteratur då jag inte kände några kalla kårar. Jag kände faktiskt inte så mycket alls när jag läste denna tjocka roman med kanske lite för många huvudpersoner, och med några osmakliga delar som lika gärna hade kunnat skippats då det inte tillförde handlingen något, men ett helt okej tidsfördriv!

Denna spännande roman inleds en vacker vinterdag när ett barn försvinner spårlöst. Anders besöker en fyr med sin dotter Maja, som springer före honom för att undersöka platsen. Det är is så långt ögat kan nå och Anders kan plötsligt inte hitta henne. Boken utspelar sig i Skärgården och det är Anders vi får följa när han söker svaret på mysteriet som inträffat. Efter försvinnandet börjar Anders dricka alkohol och mer eller mindre flyr efter skilsmässan till Domarö i Roslagens skärgård. Allt tydligare visar sig platsen innehålla ett mörker och havet spelar en stor roll i berättelsen. Det finns flera intressanta karaktärer i boken och handlingen befinner sig mellan det verkliga och det overkliga. Gillar man Stephen King kommer man absolut att uppskatta denna bok. Om det finns en skräck här är den ganska lågmäld och mer mardrömslik än våldsam. Titeln är verkligen bra och fångar själva kärnan i berättelsen. Här målas en plats upp där de levande möter de som som befinner sig i ett slags mellanting mellan livet och döden. Ajvide har verkligen lyckats att skapa en spännande, smått mardrömslik handling som även på sina ställen lyckas fånga det vackra med havet och skärgården.