Männen

Diktsamlingen Männen består av fyra långa dikter som hör samman i en svit, vilken beskriver fyra olika relationer till fyra olika män. Den första delen handlar om två grannar som tror att de kan inleda en fri kärleksrelation utan att bli beroende av varandra, men när den ena personen långsamt glider in i ett behövande tillstånd förvandlas kärleken till våld. Del två är en kort sekvens som berör möjligheten att älska någon i ett enda ögonblick som blir till en sorts evighet just därför att ingenting ryms, och därmed allting. Ögonblicket och evigheten korrelerar. I det tredje avsnittet träffas två skrivande personer i Lissabon. De blir förälskade. Smärtpunkterna består av åtskillnader i språk, ålder och erfarenhet. Kvinnan är tio år äldre. Hon är alkoholiserad och avundsjuk på hans ungdom. Han börjar omedelbart att skriva på en roman om deras berättelse och gör det utan att tveka, övermodig som man bara kan vara i ungdomen när man tror att allt det som finns att säga om kärlek aldrig har sagts förut. Hon reser ifrån honom men fortsätter att återvända till deras nätter i minnet. I den avslutande delen söker protagonisten upp en man som står bortom räddning, vars historia hon ämnar att parasitera på. Hon vill aldrig ha honom utan göder tvärtom hans destruktivitet eftersom hon är intresserad av att iaktta förfallet. Huvudkaraktären vill stjäla berättelsen utan att bli smittad av sjukdomen (alkoholism). Hon tror att hon kan röra sig nära denna man utan att betala ett pris. Hon tar fel. Diktsamlingen Männen handlar om kvinnor, som inte beter sig som kvinnor och mödrar förväntas att göra - och om deras omätbara ilska. Nutidens hysterikor. Det enda vett som finns kvar. Hur vi förälskar oss för den vi hoppas att den andra personen ska göra oss till fastän vi till slut ändå upptäcker att vi sitter fast i vårt eget utslitna narrativ. Det oförlåtliga i att vara mamma och underhålla ett missbruk. Boken kan läsas som att det är samma kvinna som talar i samtliga fyra delar.