En droppe midnatt
Bok av Jason Timbuktu Diakité
Det här är en lättillgänglig självbiografi av radioprataren och musikartisten Jason "Timbuktu" Diakité. Berättelsen försöker beskriva utanförskap och identitet genom en släkthistoria över tre generationer.
Boken tar sin utgångspunkt i de olika beslut och öden som format främst Diakités och hans pappas liv. Genom att söka sina rötter försöker Diakité lära känna sig själv.
En bok om mellanförskap. Boken som verkligen satte ord på känslorna, som jag i så många år levt med. Magisk!
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité är en svart familjs historia. En historia som sträcker sig långt bort, långt bak i tiden till en tid vi har svårt att greppa idag. Jasons förfäder fraktades över Atlanten från Afrika till Nordamerika under slavhandeln. Detta har satt sina spår, och i den här boken får vi läsa om hur världen än idag präglas av dessa omänskliga händelser.
Rasism är inget nytt, inte för någon. Ändå inser jag att jag om och om igen glömmer bort att detta är verklighet, att det finns människor som levt så, som lever så idag. Nu. Här. I vår värld, i Sverige. Så som människorna i ”En droppe midnatt” behandlas, har människor behandlats och gör än i dagens samhälle. När jag åter påminns om verkligheten i boken äcklas jag, det gör så ont i mig. Det gör boken än mer viktig.
Biografin handlar om rasism. Punkt. Hur det var att växa upp som svart i ett vitt, rasistiskt Lund, hur svårt det är att passa in när man inte är vit, men inte heller svart. Hur svarta i USA motas ut ur de fungerande samhällena och tvingas leva på skräpmat, utan att vara medvetna om vad de utsätts för. Det här är en roman om identitet och utanförskap, händelser som är långt ifrån historia.
Jag rekommenderar Timbuktus bok starkt. Det är en otroligt viktig och aktuell bok idag, och för att den en dag inte ska behövas behöver alna läsa den.
Rasism är inget nytt, inte för någon. Ändå inser jag att jag om och om igen glömmer bort att detta är verklighet, att det finns människor som levt så, som lever så idag. Nu. Här. I vår värld, i Sverige. Så som människorna i ”En droppe midnatt” behandlas, har människor behandlats och gör än i dagens samhälle. När jag åter påminns om verkligheten i boken äcklas jag, det gör så ont i mig. Det gör boken än mer viktig.
Biografin handlar om rasism. Punkt. Hur det var att växa upp som svart i ett vitt, rasistiskt Lund, hur svårt det är att passa in när man inte är vit, men inte heller svart. Hur svarta i USA motas ut ur de fungerande samhällena och tvingas leva på skräpmat, utan att vara medvetna om vad de utsätts för. Det här är en roman om identitet och utanförskap, händelser som är långt ifrån historia.
Jag rekommenderar Timbuktus bok starkt. Det är en otroligt viktig och aktuell bok idag, och för att den en dag inte ska behövas behöver alna läsa den.
Det är alltid intressant att läsa biografier och om offentliga personers liv. Varför? Jo, för att man identifierar sig med dem. Varför vill då offentliga personer berätta sin historia i skrift? Det är en svårare fråga. Hur som helst så gör Jason det starkt och öppet. Med sorg och smärta, personligt och tänkvärt. Och hur man söker sina rötter. Boken får 3/5 i betyg
Riktigt intressant biografi om Jason och hur det är att växa upp i ett samhälle där man inte känner sig riktigt hemma.
En alldeles för kort självbiografi där Jason Diakite beskriver sin uppväxt med en färgad pappa och en vit mamma. Två olika kulturer och känslan att aldrig riktigt 100% passa i nån av dem. Jag kunde höra Jasons skorrande skånska i huvudet medan jag läste och som sagt tog boken slut alldeles för snabbt.
I sin kortfattade, men kärnfulla, självbiografi funderar rapparen och radioprataren Jason "Timbuktu" Diakité över flera stora, och svåra, frågor. I boken berättar han om sin familjs släkthistoria alltsedan sin farfars tid i rashatets sydstater i USA. Berättelsen fortsätter med hans egen faders klassresa och flykt undan intoleransen till sina egna framgångar och tillkortakommanden som en mörkhyad skåning i dagens allt mer främlingsfientliga Sverige. I biografin framträder konturerna av en angelägen verklighet som borde beröra allt fler läsare.
Diakités släktkrönika behandlar svåra frågor som allt fler människor kommer att behöva brottas med i spåren av flyktingvågor, emigration och gränslösa kärleksrelationer. Hur påverkas man av sin hudfärg som på samma gång särskiljer en från mängden men samtidigt inte definierar vem man är? Vad gör att en ung människa kan känna sig hemma och trygg, både i sin kropp och kultur såväl som i sitt bostadsområde? Diakité brottas med begrepp som utanförskap, tillhörighet och identitet, både när han tänker tillbaks på sin egen uppväxt och vid de resor han gör till dagens USA för att finna sina rötter.
Som en röd tråd genom Diakités berättelse löper musiken. Han beskriver både sin egen väg till rappen och talar om sin pappas och farfars musik, vari ligger rötterna till hans egna eklektiska musikstil. Ytterligare ett tema i självbiografin kan sägas utgöras av uppbrott och smärta. I det långa perspektivet ekar självklart stölden av de svarta från Afrika, självständighetskampen inom medborgarrättsrörelsen och Diakités egen släkts olika strategier för att komma till rätta med sekler av slaveri, förtryck och orättvisor.
Jason Diakité skriver på ett lättillgängligt och omedelbart sätt. Det okomplicerade språket flyter på och den korta biografin klaras lätt av på ett par timmar. Efter att man stängt pärmarna har man dock fått mycket att fundera på i flera dagar. Jag tycker att boken utgör en viktig röst i dagens mångkulturella Sverige. Den kan med fördel läsas av alla, men borde särskilt läsas av elever i grundskolan och gymnasiet, deras lärare samt politiker från höger till vänster på alla nivåer i samhället. Boken kommer inte med några pekpinnar men ger läsaren mycket att reflektera över. Som alla bra böcker ger "En droppe midnatt" läsaren vidgade vyer och djupare förståelse.
Diakités släktkrönika behandlar svåra frågor som allt fler människor kommer att behöva brottas med i spåren av flyktingvågor, emigration och gränslösa kärleksrelationer. Hur påverkas man av sin hudfärg som på samma gång särskiljer en från mängden men samtidigt inte definierar vem man är? Vad gör att en ung människa kan känna sig hemma och trygg, både i sin kropp och kultur såväl som i sitt bostadsområde? Diakité brottas med begrepp som utanförskap, tillhörighet och identitet, både när han tänker tillbaks på sin egen uppväxt och vid de resor han gör till dagens USA för att finna sina rötter.
Som en röd tråd genom Diakités berättelse löper musiken. Han beskriver både sin egen väg till rappen och talar om sin pappas och farfars musik, vari ligger rötterna till hans egna eklektiska musikstil. Ytterligare ett tema i självbiografin kan sägas utgöras av uppbrott och smärta. I det långa perspektivet ekar självklart stölden av de svarta från Afrika, självständighetskampen inom medborgarrättsrörelsen och Diakités egen släkts olika strategier för att komma till rätta med sekler av slaveri, förtryck och orättvisor.
Jason Diakité skriver på ett lättillgängligt och omedelbart sätt. Det okomplicerade språket flyter på och den korta biografin klaras lätt av på ett par timmar. Efter att man stängt pärmarna har man dock fått mycket att fundera på i flera dagar. Jag tycker att boken utgör en viktig röst i dagens mångkulturella Sverige. Den kan med fördel läsas av alla, men borde särskilt läsas av elever i grundskolan och gymnasiet, deras lärare samt politiker från höger till vänster på alla nivåer i samhället. Boken kommer inte med några pekpinnar men ger läsaren mycket att reflektera över. Som alla bra böcker ger "En droppe midnatt" läsaren vidgade vyer och djupare förståelse.