Vi for upp med mor

Tvillingarna jana och bror kippos modren har dött och ska begravas på den betalda gravplatsen med bästa utsikten i Kukkojärvi. Sirikippo har skrivit ett brev till sin förstfödda dotter Maria, som också är död, men det visste inte modren när hon skrev. Det är ett långt brev som berättar om ett liv som inte blev som det skulle. Ett liv som den sista i en barnaskara på tio var inte lätt nånstans, men planer på ett gott liv med Olavi fanns. Planerna gick om intet när Maria blev till och vägen bar till Smalånger där hon gifte sig med monstret, erikkippo.

Pastorsilas predikar på begravningen och det är högtravande ord som ekar över församlingen. Djävulen och synden som följer oss vart vi än går. Gemenskapen är kyrkan och den är allrådande, tillhör du inte den blir livet besvärligt. Bror känner lockelsen till gemenskapen, vilket för jana är obegripligt. Jussirahanni är kusinen som tar emot syskonen och bjuder in dem i sitt hem. Dock läser han böcker, vilket såklart är en synd, därför passar han inte i gemenskapen.

Det är en fascinerande berättelse Karin Smirnoff låter oss ta del av, fortsättningen på Jag for ner till bror. Mycket är tungt, jobbigt, motbjudande och skrämmande. Våld,hot och kränkningar återkommer. Samtidigt finns där ett hopp, ett trots och en fantastisk humor inneboende hos jana som får mig att skratta upprepade gånger. Såna dråpligheter och språket, det är klart enastående! Jana gör så galna val, är svartsjuk och hamnar i svåra situationer, fast hennes avsikter är liksom alltid goda. Men när det gäller kärlek fegar hon ur, gång på gång. Men aldrig när det gäller bror, hennes tvillingsjäl på så många sätt.

Jag njuter av läsningen, med allt elände. Slukar boken och är så tacksam över mitt andra språk som gör att jag inte missar något av allt det som uttryckt på finska ger en extra nyans. Brutalt och jävligt, men ändå vackert på något obegripligt sätt.

I den andra delen av Smirnoffs trilogi är det lättare att hänga med - antingen för att man är van vid det speciella språket eller så har hennes sätt att skriva utvecklats? Det blir mer fokus på handling än tankar fram och tillbaka. Det blir svårare att släppa ifrån sig berättelsen.

Precis som första boken i serien är språket så konstigt och så häftigt, karaktärerna otroligt verkliga och historien gripande. Boken är intressant, tragisk och rå. Jag gillade den här boken mer än den första, men är inte helt frälst. En ganska bra bok helt enkelt.

Modern har dött och Jana och Bror far hem till Kukkojärvi i norra Norrbotten för att begrava henne. I byn lever de flesta i en strikt religiös sekt. Den som inte följer med i gemenskapen fryser de andra ut. Bror dras med och lockas av de fördelar männen i denna gemenskap bjuds. Jana vill bara få med sig Bror tillbaka hem till Smalånger

Alltså de här böckerna är något utöver det vanliga. Språket är helt olikt det jag är van vid. Jana är en karaktär som är så annorlunda och formad av allt det svåra hon tvingats gå igenom

Jana och Bror ska begrava sin mor i hennes hemby Kukkojärvi. De har med sig brevet mor skrev innan hon gick bort, brevet som var tillägnat Maria. Väl i Kukkojärvi träffar tvillingarna deras släkt på sin mors sida och inser snabbt att det inte är något vanligt folk. Släktens levnadssätt med gemenskapen ger dem en förklaring till varför mors liv blev som det blivit – men är det tillräckligt för att Jana ska kunna förlåta och gå vidare
-
Vilken lycka jag kände när jag såg att en uppföljare till ”Jag for ner till bror” skulle ges ut – som fortfarande är den bästa bok jag har läst och såklart hade jag väldigt höga förväntningar på denna som jag tycker att den helt klart nådde upp till. Språket som jag älskade i Karins tidigare bok är lika magiskt här och jag är verkligen fast under läsningens gång. Trots allt mörker, elände och smärta kunde jag inte sluta läsa och ångrar nästan att jag läste ut den för fort. Vilken läsupplevelse! Längtar redan efter att få läsa mer av Karin Smirnoff.

Inte lika fängslande som första boken.. men å vad jag längtar till del 3. En vardaglig, skarp o igenkänningsbar bok

Smirnoffs karakteristiska skrivsätt gör mig varm ända in i själen, en bok så verklig att det känns som att se en film. Otroligt bra med andra ord, ser fram emot sista och avslutande delen, sen for jag hem!

Hela den här serien är fantastisk - börja med Jag for ner till bror.

I den här boken får vi veta mer om den gåtfulla modren och hur hennes liv kom att bli som det blev. Om byliv i klorna på allsmäktiga präster som kan göra vad de vill "i Guds namn". Jana och bror blir välkomnade till byn modren kom från, men förhåller sig helt olika till det.

ortsättningen på ”Jag for ner till bror”. Modren har dött. Hon ska föras tillbaka till sitt utsprung i Kukkojärvi för begravning. Ett ställe där den Laestadianistiska ”Gemenskapen” har de flesta i ett fast grepp. På ett eller annat sätt.
Jana och Bror har ärvt modrens hus, men där bor det ett par som inte vill flytta ut.

Bror blir ”frälst”, Jana hittar flera exempel på hur pastorerna i Gemenskapen över tid förgripit sig på kvinnor för att Herren ska kunna ge sin välsignelse. Modren är ett exempel. Maria är resultatet.

Precis som när jag läste föregångaren blir jag hänförd, berörd, förskräckt och äcklad på samma gång.

Fantastisk, spännande och språkligt genialisk fortsättning på berättelsen om Jana Kippo. Känns något snabbare skriven n den första dock? Men inget som egentligen stör.

Vi for upp med mor är om möjligt ännu svårare att lägga ifrån sig än första boken, Jag for ner till bror. Språket och de oerhört inkännande miljö- och människoskildringarna drar in dig i ett flöde som ömsom får dig att förfasas, att hoppas, att skratta och att gråta.
Karin Smirnoff skriver med ett absolut gehör för det hon vill berätta om. Bara att lyfta på hatten, och glädjas åt att det finns ytterligare en bok i serien att dras med i.

Vi for upp med mor av Karin Smirnoff.
Andra boken om Jana Kippo och hennes tvillingbror Bror.
Modren har just dött och hennes önskan är att bli begravd i sin barndomsby, hem till gemenskapen.
Jana och Bror åker upp för att fullfölja hennes önskan och där möter de modrens familj. Kusiner och övriga släktingar som de aldrig minns att de träffat och knappt hört om. Tvillingarna har ärvt ett hus där en försupen kusin och hennes karl bor i arma förhållanden. Själva bor de hos en annan kusin, Jussi. Innan Jana hinner förstå vad som händer är Bror med i församlingen, gemenskapen.
Hon försöker få honom att förstå sitt misstag och klarar inte av att åka hem till Smalånger utan Bror. Men Bror är äntligen tillfreds.
Allt Jana tar i blir på något sätt fel, skadat eller missuppfattat. Men hon kämpar på med sin syn av rätt och fel. Främst strider hon för sin bror, hon kan inte leva utan sin tvillingsjäl.
Smirnoffs sätt att skriva är något i särklass. Tar en stund att få flytet i texten men sen flyter vemodet in i ådrorna och jag vill bara läsa mer 🤓 Snart dags för tredje och sista boken om syskonen Kippo, slutet här var en rejäl cliffhanger!

Vi For Upp Till Mor är en vildsint och gripande läsning. Det är en bok som kräver ständig uppmärksamhet, som river upp sår och som skapar mörka moln. Det är en bok som är svår att läsa, men lika svår att lägga ifrån.

Om det finns en motsats till må bra-genren, tillhör Vi For Upp Till Mor den. Det är en obehaglig och luddig, men likväl vacker upplevelse, med unikt språk och tankeväckande handling.

En bok jag gillar skarpt, men som inte är för alla.