Pärlan som sprängde sitt skal

Hade höga förväntningar på denna bok, som handlar om kvinnors brist på rättigheter i Afghanistan. Den landade dock ganska platt för mig. Väldigt många namn att hålla reda på, och trots att många av namnen är bekanta för mig är det svårt att hålla isär alla. Man hakar upp sig lite när man läser, eftersom många ord och alla titlar är skrivna på dari, men det gör samtidigt att den känns äkta. I nutid får vi följa Rahima, som föräldrarna gör till en bacha posh då de bara har döttrar och de behöver en son som kan hjälpa dem med saker. Hon får gå i skolan och får uppleva ett visst mått av frihet innan hon gifts bort som fjärde hustru åt en äldre man när hon är 13 år. Hennes moster, Shaima, berättar historien om Rahimas mormors farmor som upplevde en liknande situation som ung. Jag tycker att berättelsen är för seg och långdragen och även om det finns vissa partier i boken som berör lite mer, så påverkar den mig inte så känslomässigt som jag trodde. Jag upplever att den slutar väldigt tvärt och utan att berättelsen egentligen är klar trots att boken är närmare 500 sidor.

Läsning när den är som allra bäst! En berättelse om två unga kvinnors ofattbara öden i Afghanistan där kvinnans rättigheter är få eller inga alls. Om orättvisa, mod, kamp, hopp och längtan efter frihet att vara den man vill!

I den här boken får man följa två kvinnors liv och öden i Afghanistan. Generationer skiljer kvinnorna åt men deras historia flätar samman deras liv. Miljöerna beskrivs på ett sådant sätt att man lätt ser kvinnorna framför sig i de livssituationer de befinner sig i. Det är en bok om överlevnad, kamp och frigörelse. Den är både sorglig och hoppfull.
Boken är lätt att läsa även om det i början var mycket namn att hålla reda på.

Rahima bor med sin mamma och sina systrar på landsbygden i Afganistan. Hennes pappa är drogberoende och ofta borta och deltar i krig. När fadern är borta blir familjen i stort sett isolerad, eftersom det inte är tillåtet att vistas utanför hemmet utan manligt sällskap. Rahimas mamma ser ingen annan lösning än att Rahima får bli en ”bacha posh” , en flicka som klipper av sitt hår och klär sig som en pojke, Rahim.

Det här ger Rahima en helt ny frihet. Hon får gå i skolan, spela fotboll, gå och handla och hon skaffar ett jobb.

Allt förändras snabbt när hon som 13-åring, tillsammans med sina två äldre systrar blir bortgift till äldre män. Rahima blir fjärde hustru till Abdul Khaliq, men nu när hon har fått se vilken frihet männen har är det oerhört svårt att anpassa sig till sitt nya liv.

Parallelt med Rahimas historia får vi följa, genom att Rahimas moster berättar, Shekiba, Rahimas äldre släkting som levde i början på 1900-talet och som också levde som man under en period när hon var vakt till kungens harem.

Det här är en bok om kvinnoförtryck, våld och uråldriga traditioner och på landsbygden i Afganistan har inte mycket förändrats från Shekibas till Rahimas tid. Det är samtidigt en vacker och känslosam berättelse. Otroligt berörande på så många plan. Läs den bara!

En säregen berättelse om Rahima som växer upp i Kabul tillsammans med sin familj. Det är en ganska hård story i boken som kretsar kring fadern som inte är särskilt närvarande. Rahima tvingas klä ut sig till pojke för att kunna försörja familjen. Det handlar om månggifte och om unga flickor som gifts bort. Man blir berörd av händelserna och det är en oerhört påträngande text som författaren fått fram på bokbladen. Rahima blir den fjärde hustrun till en man och historien tar en tvärvändning när hon vägrar anpassa sig till friheten som männen runt omkring henne tar. Det här är den afghansk-amerikanska Nadia Hashimis första roman och den hanterar både maktlöshet och rätten om att bestämma över sitt eget öde. Här syns ett samhälle där kvinnoförtrycket ligger på ytan och egentligen ingenting har gått framåt när det kommer till jämställdhet de senaste hundra åren. Boken har ett enkelt men kraftfullt språk och är bra samtidigt som den väcker många tankar och känslor.

Nadia tar med läsaren på en resa som är otroligt viktig och skildrar ett helt annat liv än vad man är van vid i Sverige. Boken tar upp hur det är att leva som kvinna i Afghanistan både då och nu. De flesta händelserna är fruktansvärda och svåra att sätta sig in i i den moderna och jämställda värld vi är vana att se. Som läsare tycker jag boken är gripande och samtidigt väldigt intressant. Jag lär mig något nytt, om en värld som jag inte har någon insyn i.

Boken har två kvinnliga huvudkaraktärer som båda har haft samma öde, trots att det skiljer flera decennier dem emellan. De båda har varit tvungna att leva som pojkar för att få ökad frihet i ett väldigt strikt land, de båda har gifts bort mot sin vilja och de båda längtar och kämpar för en frihet som de vet finns där ute någonstans.