Ödesgudinnans val
Bok av Caroline Hurtig
I en dimension bredvid människornas lever och verkar de fem ödesgudinnorna. Spinner livets trådar, vakar, vägleder och styr över alla själars öden. Den vackra fristaden som utgör dimensionen är inte enbart bebodd av gudinnorna utan de delar den med många olika väsen och själar som gjort den till sitt hem. Än så länge har de levt sida vid sida i fred men avskilda och avskurna från varandra. Men allt kan inte fortsätta gå i samma invanda spår och förändringen är nära....
Gudinnan Aria har så länge hon kan minnas levt i dalen där de har sitt tempel. Hon är mild, god och älskar sina själar så mycket att hon är villig att tänja på vissa gränser för att se till att de mår bra och finner sitt öde. Men när hon i en sådan handling vill hjälpa en människosjäl så sker det otänkbara.
Hennes egen själ upptäcker hur livet skulle kunna vara utanför templets väggar, ett liv fullt av kärlek och vänskap. Det dröjer inte länge innan andra får nys om hennes svaghet och hennes liv blir hotat från flera håll på grund av detta och hon tvingas fly. Ett förgörande krig utbryter i dimensionen och hennes själar hamnar i dess mitt. Men ödet är obevekligt och det har en plan för alla......även gudinnor.
Ödesgudinnans Val är Caroline Hurtigs debutroman och är första boken i serien Själarnas öden.
3,5/5
Ödesgudinnans val är första delen i serien Själarnas öden. Just den här boken är omarbetad (2019) från första utgåvan som gavs ut 2013 och i slutet skriver Hurtig att hon omarbetat för att göra Kol och Arias historia rättvisa. Utan att ha läst den första utgåvan är det svårt att säga något om omarbetningen, så detta blir istället en reflektion över den texten jag har läst.
Jag måste säga att jag gillar Hurtigs värld. Här möts många av de mytologiska väsen som vi bland annat hittar i svensk folktro men även andra varelser som kanske är vanligare i andra religioner. Det är trevligt med fem gudinnor från olika arter, som har hand om olika själar, men jag tycker också om att inte heller gudinnorna är vare sig felfria eller outbytbara. Inget är svart eller vitt, det kan finnas dåliga och bra egenskaper hos alla olika sorters varelser.
Det är ett relativt stort persongalleri, men inget ovanligt för första boken i en serie. Det blir lite krux att hålla koll på alla men jag tycker att det ger med sig ju mer innästlad jag blir i personerna och allt som händer runt om dem. Speciellt mycket fastnar jag för Aria, jag tror att det är svårt att låta bli att göra det eftersom hon visar sig vara så mänsklig som hon egentligen inte får vara. Samtidigt tycker jag också om Kol och Pascal väldigt mycket, men även de andra gudinnorna. Jag gillar att få bli lite irriterad över hur de beter sig ibland och sucka uppgivet när de tar drastiska beslut och hotar hejvilt åt höger och vänster utan att riktigt tänka efter.
Det är lite av typen Romeo och Julia-berättelse över det hela. En förbjuden kärlek, en kärlek som egentligen inte ens borde kunna uppstå och konsekvenserna som denna för med sig. Mycket oväntade saker händer under resans gång, och det är här som den här gråskalan uppkommer. Inget är svart eller vitt, ingen är helt igenom ond eller god (okej, det kan finnas undantag) och många handlar på ren impuls, vilket skapar problem som ingen kan förutspå.
Berättarstilen passar inte mig helt, det är lite för guidande och förklarande på vissa ställen men det är mest i början innan jag kommer in i stilen, som jag fastnar lite. När allt drar igång ordentligt struntar jag fullständigt i hur det skrivs och vill bara veta vad som händer härnäst. Det ska bli spännande att se vad som händer i nästkommande böcker.
Även om det är första delen av en serie tycker jag inte att den är en transportsträcka som det ofta kan vara och det känns inte heller som om det finns särskilt många lösa trådar i slutet av boken. Det är en färdig historia men som det ändå känns tydligt att det finns mer att veta om och en fortsättning att vänta.
Dessutom måste jag säga att omslaget är väldigt tilldragande och fick mig direkt att fastna för serien och att vilja läsa den.
Ödesgudinnans val är första delen i serien Själarnas öden. Just den här boken är omarbetad (2019) från första utgåvan som gavs ut 2013 och i slutet skriver Hurtig att hon omarbetat för att göra Kol och Arias historia rättvisa. Utan att ha läst den första utgåvan är det svårt att säga något om omarbetningen, så detta blir istället en reflektion över den texten jag har läst.
Jag måste säga att jag gillar Hurtigs värld. Här möts många av de mytologiska väsen som vi bland annat hittar i svensk folktro men även andra varelser som kanske är vanligare i andra religioner. Det är trevligt med fem gudinnor från olika arter, som har hand om olika själar, men jag tycker också om att inte heller gudinnorna är vare sig felfria eller outbytbara. Inget är svart eller vitt, det kan finnas dåliga och bra egenskaper hos alla olika sorters varelser.
Det är ett relativt stort persongalleri, men inget ovanligt för första boken i en serie. Det blir lite krux att hålla koll på alla men jag tycker att det ger med sig ju mer innästlad jag blir i personerna och allt som händer runt om dem. Speciellt mycket fastnar jag för Aria, jag tror att det är svårt att låta bli att göra det eftersom hon visar sig vara så mänsklig som hon egentligen inte får vara. Samtidigt tycker jag också om Kol och Pascal väldigt mycket, men även de andra gudinnorna. Jag gillar att få bli lite irriterad över hur de beter sig ibland och sucka uppgivet när de tar drastiska beslut och hotar hejvilt åt höger och vänster utan att riktigt tänka efter.
Det är lite av typen Romeo och Julia-berättelse över det hela. En förbjuden kärlek, en kärlek som egentligen inte ens borde kunna uppstå och konsekvenserna som denna för med sig. Mycket oväntade saker händer under resans gång, och det är här som den här gråskalan uppkommer. Inget är svart eller vitt, ingen är helt igenom ond eller god (okej, det kan finnas undantag) och många handlar på ren impuls, vilket skapar problem som ingen kan förutspå.
Berättarstilen passar inte mig helt, det är lite för guidande och förklarande på vissa ställen men det är mest i början innan jag kommer in i stilen, som jag fastnar lite. När allt drar igång ordentligt struntar jag fullständigt i hur det skrivs och vill bara veta vad som händer härnäst. Det ska bli spännande att se vad som händer i nästkommande böcker.
Även om det är första delen av en serie tycker jag inte att den är en transportsträcka som det ofta kan vara och det känns inte heller som om det finns särskilt många lösa trådar i slutet av boken. Det är en färdig historia men som det ändå känns tydligt att det finns mer att veta om och en fortsättning att vänta.
Dessutom måste jag säga att omslaget är väldigt tilldragande och fick mig direkt att fastna för serien och att vilja läsa den.