Alvklingan
Ėlʹfijskij klinok
Bok av Nick Perumov
Ringens krig är över sedan flera hundra år tillbaka. Midgårds länder är fria och befolkningen är lycklig. Men snart inträffar flera oroande händelser och efter en tid mördas en hobbit samtidigt som ett mystiskt sällskap iakttas vid de gamla gravkullarna. Den unge Folco ger sig iväg på en vandring i sina förfäders spår.
En eftermiddag traskade jag runt i bokavdelningen på en second-handaffär i Skellefteå och hittade en tjock bok som kändes lite Tolkienesque, eftersom jag behövde en rejäl bok att ta med mig på en längre tågresa köpte jag den utan att vidare sätta min in i vad det var jag hittat. Det var ett av sommarens bästa beslut. När jag började läsa fick jag känslan av avancerad fanfiction, och tyckte först att det kändes lite fånigt. Efter de första två kapitlen googlade jag lite, och insåg att det i grunden var just vad det var!
Under sovjettiden var trilogin om Härskarringen bannlyst, huruvida detta var officiellt eller inofficiellt tvistas det fortfarande om, men att få tag på böckerna på ryska var mer eller mindre omöjligt. Nick Perumov läste boken på engelska, vilket lade grunden till hans intresse för fantasygenren, och översatte den sedan så att hans vänner fick möjlighet att läsa den. Efter en tid längtade han tillbaka till Midgård, och började skriva på Alvklingan.
Härskarringen handlar om kampen mellan gott och ont och om vikten att stå upp för det som är ljust och gott här i världen. Alvklingan är den första delen i en trilogi men är inte rakt av en uppföljning av Härskarringen, utan snarare en dystopisk framtid i Midgårds värld. Författaren säger själv att han snarare intresserade sig för hur Midgård skulle se ut om man inte längre kunde avgöra vad, eller vilka, som var onda respektive goda.
I Alvklingan har det gått 300 år sedan kriget om Härskarringen, och det råder mer eller mindre fred och välstånd i Midgård. Vi får följa Folko Brännbock, ättling till Merriadoc Brännbock, som efter att ha läst Röda Boken otaliga gånger träffar en dvärg med vilken han ger sig ut på äventyr. Det står snart klart att världen inte är så fredlig och gemytlig som man kunde ha trott att den skulle vara. Allt från döda vandrare längs vägen, till mystiska sekter och kropplös fasa dyker upp i boken och återigen står en hobbit i händelsernas centrum när världens öde avgörs.
Det är mycket som tilltalar mig med Alvklingan, språket är rikt och poetiskt, i sann Tolkienanda, men sällan långrandigt eller högtravande. Handlingen håller mig engagerad genom hela boken, och det är emellanåt svårt att lägga undan den. Men framförallt intresserar Alvklingan mig ur ett filosofiskt perspektiv. Där Härskarringen behandlar svart mot vitt, rör sig istället Alvklingans händelser i en obekväm gråzon. En gråzon som får mig att ifrågasätta både delar av handlingen i Härskarringen, men även min egen upplevelse av den verkliga världen. Bara konststycket att få mig att för en stund känna empati med orcher som folkslag säger en del om just den moraliska gråzon som är någon form av tema för boken.
Under sovjettiden var trilogin om Härskarringen bannlyst, huruvida detta var officiellt eller inofficiellt tvistas det fortfarande om, men att få tag på böckerna på ryska var mer eller mindre omöjligt. Nick Perumov läste boken på engelska, vilket lade grunden till hans intresse för fantasygenren, och översatte den sedan så att hans vänner fick möjlighet att läsa den. Efter en tid längtade han tillbaka till Midgård, och började skriva på Alvklingan.
Härskarringen handlar om kampen mellan gott och ont och om vikten att stå upp för det som är ljust och gott här i världen. Alvklingan är den första delen i en trilogi men är inte rakt av en uppföljning av Härskarringen, utan snarare en dystopisk framtid i Midgårds värld. Författaren säger själv att han snarare intresserade sig för hur Midgård skulle se ut om man inte längre kunde avgöra vad, eller vilka, som var onda respektive goda.
I Alvklingan har det gått 300 år sedan kriget om Härskarringen, och det råder mer eller mindre fred och välstånd i Midgård. Vi får följa Folko Brännbock, ättling till Merriadoc Brännbock, som efter att ha läst Röda Boken otaliga gånger träffar en dvärg med vilken han ger sig ut på äventyr. Det står snart klart att världen inte är så fredlig och gemytlig som man kunde ha trott att den skulle vara. Allt från döda vandrare längs vägen, till mystiska sekter och kropplös fasa dyker upp i boken och återigen står en hobbit i händelsernas centrum när världens öde avgörs.
Det är mycket som tilltalar mig med Alvklingan, språket är rikt och poetiskt, i sann Tolkienanda, men sällan långrandigt eller högtravande. Handlingen håller mig engagerad genom hela boken, och det är emellanåt svårt att lägga undan den. Men framförallt intresserar Alvklingan mig ur ett filosofiskt perspektiv. Där Härskarringen behandlar svart mot vitt, rör sig istället Alvklingans händelser i en obekväm gråzon. En gråzon som får mig att ifrågasätta både delar av handlingen i Härskarringen, men även min egen upplevelse av den verkliga världen. Bara konststycket att få mig att för en stund känna empati med orcher som folkslag säger en del om just den moraliska gråzon som är någon form av tema för boken.