Den levande

Prisbelönt Facebook-dystopi av Rysslands horrordrottning En global katastrof som kallas Stora reduktionen har fixerat antalet människor som lever på jorden till exakt 3 miljarder. Det finns inte längre någon död, bara en kort paus eller »fem sekunder mörker«, varpå individen återföds med en inkod som innehåller informationen om alla tidigare inkarnationer. Människorna är bara partiklar av en sammansatt organism, Den levande, och alla är uppkopplade direkt från hjärnan till det sociala nätverket Socio, där familjen och nationen inte har någon som helst betydelse. Samhället är globalt och alla känsloyttringar mellan föräldrar och barn förkastas som avvikande beteende. En dag föds »Zero«, en individ utan inkod. Den levandes antal ökar med en och den globala harmonin är hotad. tillsammans med några oliktänkande placeras Zero på ett korrektionshem. Men vem är denne Zero? Och kommer Den levande att gå under i en ny reduktion? Anna Starobinets (f. 1978) är journalist och författare till romaner, noveller och filmmanus, bosatt i Moskva. Hennes böcker är flerfaldigt prisbelönta och översätts nu till allt fler språk. »Den levande« är en dystopisk historia om ett samhälle som är helt styrt av det sociala nätverket Socio. Romanen har liknats vid berättelserna av föregångarna George Orwell, Jevgenij Zamjatin och H.G. Wells. Zero: »Jag var elva år när hunden på Farmen slickade min hand. Vetenskapsmannen som var närvarande när det hände sade att något liknande aldrig hade hänt, aldrig någonsin. Han hette Leo. Hela han sken av förtjusning. Jag tror att han blev besviken på min reaktion: jag blev inte glad. Han gjorde vad han kunde för att peppa mig, förmodligen tyckte han att jag var lite trög. »Djuren är rädda för Den levande«, förklarade han som om jag var efterbliven. »Vi försöker råda bot på situationen, men hitintills utan framgång. Den där hunden... Den kom ju fram till dig alldeles av sig själv. Det är nånting alldeles unikt. Förstår du? Du är nånting alldeles unikt!« Och visst förstod jag att jag var nånting alldeles unikt. Det förstod jag långt innan Leo pratade med mig, långt innan vi besökte Farmen. Men där på Farmen förstod jag att det var kört. Den där hunden - det var som om den märkte mig. Den satte dödens klibbiga tecken på min hand.«