En bön för de stulna

Jag läste Gun love och främst därför blev jag nyfiken på andra böcker av Jennifer Clement och på så vis hittade jag En bön för de stulna. Tur det, för detta är en riktigt bra bok, en enastående läsupplevelse, betydligt bättre än Gun love, tro det eller ej. Boken har samma nyskapande språkliga uttryck som Gun love, men en intressantare handling. En bön för de stulna har fler karaktärer som jag fastnar för jämfört med i Gun love. Mor- och dotterrelationen är precis som i Gun love väldigt central men här får vänskaprelationer en viktigare roll. Miljön får även den större utrymme, men på ett lite ovanligt sätt eftersom den inte bara beskrivs utan snarare blir en del av karaktärsbeskrivningar och i viss mån händelseförlopp. Jennifer Clement har ett väldigt målande språk och en bra känsla för vilka detaljer som ska nämnas och vilka hon ska skippa. Den hemska handlingen står i effektfull kontrast mot det vackra, poetiska språket. Handlingen är ett porträtt av Mexiko som inte väjer för det värsta, men inte heller grottar ner sig i det. Det märks att författaren har gjort gedigen research. Resultatet blir intressanta karaktärer och relationer, bortrövade döttrar och ensamstående mammor vars främsta oro är att någon ska ta deras dotter. Flickorna gör sig fula och gömmer sig i gropar i marken i djungeln för att inte bli bortrövade, som kaniner, som författaren så träffande beskriver det. Jag har lagt lappar mellan sidorna på många ställen med formuleringar som jag fastnat extra mycket för.