Landet som icke är

En bok med valda dikter av Edith Södergran som fått titeln Landet som icke är. Edith Södergran (1892-1923) är en av svensk litteraturs stora förnyare, en banbrytare för modernismen, en djupt originell poetsjäl som på egen hand uppfann ett utpräglat modernistiskt uttryckssätt.    Hennes omisskännliga karga diktrader, som klingar som rungande beslutsamma pianoackord i den stjärnklara karelska sommarnatten, känns än idag efter snart hundra år alldeles nyskrivna. Den fria versen utan rim och meter, de strama formuleringarna med det direkta tilltalet, den fräcka jagiska utgångspunkten, de oförskräckt stora frågeställningarna, det heroiska perspektivet - allt samverkar i en monumentalt modernistisk helhet.    "Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut. Jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol."    Hon växte upp i Sankt Petersburg och i byn Raivola i Karelen. Familjen var till en början välbeställd, fadern ägde en tid ett sågverk, modern var dotter till en förmögen gjutarmästare. Edith började i flickskola i Sankt Petersburg när hon var 10 år, en förnäm internationell skola som bland annat drillade flickorna i språk. Som vuxen behärskade hon inte mindre än sju språk. Svenskan var hennes modersmål men hon skrev obehindrat också på tyska, franska och ryska och var även kunnig i finska, engelska och italienska. Redan under skoltiden skrev hon dikter, huvudsakligen på tyska, en för sin ålder avancerad flickpoesi med reflektioner kring livet och svärmiska funderingar om lärare som hon förälskat sig i. Hela 225 av skoltidens dikter finns bevarade och har utkommit i bokform i vår tid under titeln Vaxdukshäftet.    När hon var 15 år dog hennes far i tuberkulos och året därpå konstaterades att även hon var märkt av sjukdomen. Under drygt två år vistas hon i perioder på sanatorium i Nummela i Finland utan att bli bättre. Därefter reste hon i sällskap med sin mor till Schweiz till ett sanatorium i Davos dit välsituerade tbc-patienter från hela Europa strömmade för att söka bot genom medicinsk behandling, promenader i bergen, frisk luft, sol, vila, diet osv.    I Schweiz genomfördes en s k pneumothoraxoperation av hennes ena lunga. Det var ett av den tidens olika sätt att försöka hejda lungtuberkulos. Lungan "gasades": lungsäcken punkterades och fylldes med kvävgas för att lungan skulle skrumpna ihop och sjukdomens vidare utbredning hejdas. Efter operationen förklarade läkaren för henne att ingreppet gått bra och att det därför fanns utsikter att hon skulle bli helt frisk - "Ni har dragit den stora vinstlotten!" Långt senare valde hon att tolka hans uttalande annorlunda: hennes vinstlott i livet var i själva verket just sjukdomen - det var sjukdomen som gjorde henne till diktare.    Hon återvände till Raivola strax före första världskrigets utbrott 1914. Hon hade då börjat skriva på allvar och drömde om att debutera. Hon sökte upp etablerade kritiker och författare och visade sin dikter. 1916 kom hennes första diktsamling - Dikter - ut på Schildts förlag i Helsingfors.