Minas hus

Heidi Bjørnes har skrivit en roman om avslut och om nystart. Minas hus är knutpunkten för de karaktärer vi möter i berättelsen. Huset är en fristad. Karaktärerna får alla hjälp att på olika sätt bryta tystnaden. Huset blir en plats för att läka, bearbeta och finna ny glädje. Berättelsen lämnar mig med känslan av hopp, om man vågar och är öppen för nya bekantskaper. Miljöbeskrivningarna är tydliga och jag kan se de olika platserna framför mig när jag läser. Jag hade svårt att komma in i berättelsen, det behövdes flera kapitel för att lära känna karaktärerna och sedan hoppade kapiteindelning mellan dem.

I det vackra huset på Strandvägen har Mina bott i hela sitt liv.
Efter att hennes Lennart dog för 19 år sedan och hon blev ensam, har det stora huset blivit som en fristad för personer som behöver en plats att vara på. Själv börjar hon bli rätt virrig och dement.

I huset bor Lillian, Anna, Johan och Egorbert. Fyra udda personer som inte har något gemensamt med någon annan. Men vänskapen som växer fram mellan dem, ingjuter mod att förändra sina liv och att våga ta de chanser som kommer.

Det är spännande att följa med på deras olika personliga resor.
Efterhand får vi möta fler personer som vävs in och både nya och gamla bekantskaper tar plats i huset och trädgården hos Mina.

Det är ganska många människor med olika historier och korta kapitel, som kan bli lite rörig. Men det är en varm och mysig bok om vänskap, kärlek och att våga att börja om.
Mycket humor, vardag, igenkänning och lite skruvade personligheter.

Minas hus av den norska författaren Heidi Björnes är en varm och fin läsupplevelse med djup.

Mina, som egentligen heter Hermine, är konstnären som bott i det stora vita huset vid Strandveien i hela sitt åttioåttaåriga liv. Först som barn, sedan som hustru till sin älskade Lennart och de senaste nitton åren som änka. Hon är dock inte ensam. Huset, som har sju sovrum, har med tiden blivit en fristad för personer som behöver komma bort eller hitta hem efter att ha gått vilse i livet. När boken börjar är de fyra personer som bor i Minas hus, alla med olika ålder, bakgrund och livsöden. Vänskapen som växer fram ger dem mod att förändra sina liv och att våga ta chanser som kommer i deras väg. Så småningom vävs fler människoöden in i berättelsen och det är svårt att sluta läsa för man vill veta hur det går för dem.

Det är en brokig skara människor som har flyttat in hos konstnären Mina i det nästan hundra år gamla vita vackra huset på Strandveien. Det är Lilian som har flytt ett mörkt förflutet. Johan som alltför länge styrts av sin mamma. Brevbäraren Egorbert vars hjärta krossats. Hemmafrun Ellen som känner sig osynlig och så Anna, en självständig kvinna som tar hand om Mina som nu har blivit gammal och dement. Mellan dessa vilsna själar växer en vänskap fram som ger dem modet att öppna upp för nya äventyr och ny kärlek.
Åh vad jag älskar denna bok!! Ville inte alls att den skulle ta slut! Detta är en av årets bästa feelgood! ❤️
Berättelsen är varm, rolig, tragisk och lite sorglig. Minas hus verkar helt underbart, ett stort härligt hus på landet som behöver lite omvårdnad. Jag kom att tycka mycket om personerna i boken under tiden jag läste. Minas hus är en bok man sträckläser och som får en stor plats i läsarhjärtat.

I centrum finns Minas hus och Mina själv. Hon är en åldrig kvinna och änka efter maken Lennarts bortgång. I huset bor även Anna, Lillian, Egorbert, Johan och sedan Ellen som alla har en anledning till att bo där. Vi får lära känna dessa karaktärer. Det är en varm och mysig bok som jag nog kommer att bära med mig.
📚📚📚 av 5.

I nästan hundra år har det vackra vita huset varit en trygg hamn för sina invånare. Konstnären Mina har bott här i hela sitt liv både som barn, med sitt livs kärlek och nu som änka. Hon öppnar sitt hem och fyller det med en brokig skara med människor. Huset fylls av vänskap, kärlek, äventyr och allt som hör livet till.

Jag tycker att själva grundstoryn till boken är riktigt bra. Den är mysig och charmig. Jag tycker dock att den är rörig och jag har svårt att hålla koll på alla karaktärer som författaren bjuder på. Detta gjorde att jag hade svårt att komma in i boken och det tog lång tid innan jag hade koll på alla karaktärer. Som feelgood så innehåller den alla de klassiska ingredienser som kärlek, vänskap, humor och sorg. Boken berörde mig dock trots att den är rörig och det var det som räddade boken och gjorde att jag gillade den. Ett stort plus för det otroligt vackra bokomslaget. En läsvärd, charmig och mysig feelgood med en ton av sorg och allvar.

Mina har bott länge i sitt hus och dit är alla välkomna! Och det är en brokig skara människor som har hamnat där av olika anledningar. Lillian har bott längst, 17 år. Hon kom dit för att fly undan sitt förflutna och blev sen kvar. Johan flyttade in när hans hus brann ner och Anna flyttade in när Mina berättar att hennes sjukdom blir värre och minnet sviktar. Det är några av de unika människor som boken handlar om.

Det är en charmig och fin feelgood jag får läsa! En bok där vi får följa karaktärerna genom olika delar av livet, både det bra och även det mindre bra.

Boken har både humor och allvar, jag skrattar för mig själv när jag läser för att på nästa sida få en tår i ögat. Jag tycker att författaren med mycket värme och kärlek berättar den här historien om människor som på olika sätt behöver varandra och vänskapen som det ger i huset.

Det är målande beskrivningar av både personer och miljö och det är en debutroman som ger mersmak. Jag tycker om sätter historien byggs upp och hur hon knyter ihop allt i slutet. Jag är inte klar med karaktärerna i Minas hus! Jag vill läsa mer om dem! En perfekt bok för lata sommardagar! Rekommenderas!

Fängslande bok om de olika människor som möts under Minas tak. Här möte vi personer med blandad bakgrund och olika livsöden i sitt bagage. Alla har dem något vi känner igen oss i. Kvinnan som blir kär i mannen som bara är 8 år äldre än sonen. Mannen som blir bedragen och där frun ångrar sig när hon blir lämnad av älskaren, bonusmamman som får agera hushållerska, mannen som söker efter kärleken men inte kan frigöra sig från sin mamma och huvudpersonen själv som drabbats av demens och vandrar mellan att ha koll på situationen till att glömma helt,En bok som bjuder på både skratt och tårar och en hel del eftertänksamt samt att man blir varm i hjärtat.

Mina har bott i sitt hus på Strandveien hela sitt liv. Sedan maken dog har Mina öppnat upp sitt hus för andra som behöver en plats att bo på och nu är det ett gäng kantstötta människor som har funnit en fin gemenskap tillsammans i huset. Det är ett härligt persongalleri som författaren bjuder oss på, jag gillar de olika karaktärerna som alla har sina egna egenheter och problem. Det är fint att följa den trevande starten när de börjar lära känna varandra och upptäcka att de för första gången i livet har en vän. Jag gillar den varma känslan som hela berättelsen omsluts av och den härliga omtanken alla karaktärer har om varandra trots att de inte är släkt. Det är en mysig roman som får mig att må bra. Boken har en skön humor som får mig att dra på smilbanden flera gånger om. Vi bjuds på målande beskrivningar och det är lätt att se miljöerna och det mysiga huset framför sig. Minas hus är en debutroman som ger mersmak, jag vill läsa fortsättningen på Minas hus redan nu så jag får veta hur det går för Anna, Egorbert, Johan och de andra. Det är en perfekt bok att sjunka ner i hängmattan med nu i sommar och drömma sig bort för en stund!