Jag kommer ihåg

"Genialt i sin enkelhet." Jönköpings-Posten "Jag läser girigt, dörrar öppnas till min barndom; smaker, känslor och detaljer kommer tillbaka ur minnesdimmorna. Och känner en stor tacksamhet till Peter Englund som ger mig delar av min uppväxt tillbaka." Tara "Ett lyckat experiment ... Den överraskar och inspirerar." Dala-Demokraten " ... ett slags meditativ katalysator för glömda minnen. Det är sällsamt. Jag rekommenderar er att pröva." Tidningen Vi "Det som vid hastigt påseende kan te sig busenkelt, som att minnas doften av knallpulver, visar sig efter hand vara ett hårt arbete, en trappa ner, under golvet." Svenska Dagbladet Peter Englund har i åtskilliga verk försökt skildra det stora genom det lilla, helheten genom delen. I Jag kommer ihåg har han för första gången valt sig själv som studieobjekt. Fritt associerande har han nedtecknat och listat minnesfragment från sin barndom - skärvor som i sig inte är vidare märkvärdiga men som delas med många andra som också växte upp i rekordårens Sverige, skärvor av det slag som aldrig får plats i den Stora historien och ofta inte ens i självbiografiska berättelser men som likafullt dröjer kvar i långtidsminnet. Jag kommer ihåg är inte bara ett ovanligt minnesexperiment, men också en bok som i sin planlösa öppenhet inbjuder läsaren till egna hågkomster och reflektioner. Peter Englund är filosofie doktor och professor. Han debuterade 1988 med Poltava och har sedan dess skrivit tio böcker om svensk och internationell historia, senast Stridens skönhet och sorg. Han är sedan 2002 ledamot av Svenska Akademien och var 2009-2015 dess ständige sekreterare. "Det är något med den här bokens form - liksom med dess förebilder Joe Brainards I remember och Georges Perecs Jag minns - som nästan tvingar läsaren att börja lista sina egna minnen och upplevelser i liknande korta fragment. Det är en form som är så tillåtande, så till intet förpliktigande, att den väcker minneslust genom sin blotta existens ... intressant på riktigt blir Jag kommer ihåg först när man läser den i relation till Peter Englunds vanliga ämbete som historiker. Tanken på att även de mest triviala barndomsmarkörer har ett historiskt värde. För vad är skillnaden mellan minne och det vi kallar historia? Och när blir det historia av vår kollektiva minnesbank? Är det först när alla vi som minns på riktigt är borta? Peter Englunds bok må framstå som bagatellartad, om än sympatisk, men de tankar den sätter igång är långtifrån oviktiga." Annina Rabe, SR Kulturnytt "Läsarens lust att själv formulera och sortera barndomsminnen infinner sig redan under den första punkten ... Vad får vi för bild av denna barndom i rekordårens Sverige? Yngre läsare kommer att få livfulla inblickar i standardhöjningen. I familjen Englunds hyreshus delar man ännu badrum i källaren, och familjen badar varje vecka. Pappa Englund, en ganska ung man, har löständer. Ett starkt minne är nr.287 när pappa tappar sina löständer på den djupaste avdelningen på badhuset, och Englunds bror Mats återfinner dem. Dessa minnen doftar av äldre tider, och visar att tiden alltid går omlott. Vi är produkter av många tider, inte bara de mediala självbildernas epok ... Mitt bestående minne av boken är ett porträtt av en älskad far. I minne nr 104 minns Peter 'vilken mjuk röst min pappa brukade när han väckte mig, och att han ofta gjorde det som om där fanns ett val: Klockan är sju vill du vakna?'" Ulrika Knutson, Upsala Nya Tidning "Det handlar om igenkänning, om det gemensamma, inte det specifika. Ett minne föder nästa, skinnet på den kokta mjölken leder tanken till den skivade falukorven på mackan och knäckebrödets rikemanssida. Englund minns och vi med honom." Ingrid Elam, Dagens Nyheter "Upplägget är genialt i sin enkelhet. En