Jag talar till de döda

»Att tala till de döda innebär att upplösa sin ort. De är inte tillstädes. Den som talar till ingenstans saknar själv hemvist. Intet gör intet.«I Magnus William-Olssons lilla prosabok Spöken från 2004 sökte de döda upp författaren. I sin nya bok, Jag talar till de döda, är det han som söker upp dem.Formatet är detsamma som i Spöken: små korta berättelser om människor som har stått författaren nära. Men perspektivet har förskjutits. Det är inte längre barndomens gestalter som hemsöker honom och påminner omsvårtolkade händelser och handlingar. I Jag talar till de döda har avstånden förkortats - mellan de döda och de levande, mellan då och nu.I femton täta texter återkallar Magnus William-Olsson personer som har lärt honom något, förfört honom, imponerat på honom, generat honom eller älskat honom, gjort honom rasande, glad eller sorgsen.