Span & Span och den stora guldkuppen
Bok av Lisa Kiddo
Solen skiner och sommarlovet har precis börjat. Man kan tro att Myran och Flisan bara ska rida sina ponnyer och ha det lugnt och skönt, men så blir det inte. Myran och Flisan upptäcker en luring som har något fuffens för sig inne på kyrkogården, och sedan en till som irrar runt i skogen bakom deras stall. Genast startar de detektivbyrån Span & Span och ger sig ut och spanar. Vad är det egentligen som händer på kyrkogården mitt i natten? Vad har det gamla ödetorpet inne i skogen med allt att göra? Utan att bry sig om hur farligt det är, rider Myran och Flisan huvudstupa rakt in i mysteriet!
I Span & Span och den stora Guldkuppen möter vi Flisan och Myran, som älskar att rida och som hamnar mitt i ett stort mysterium när kyrkans stora guldkors försvinner och de försöker lösa fallet eftersom de har sett en skummis smyga runt på kyrkogården i samband med att korset stjäls.
Jag gillar att Myran och Flisan har de absolut största rollerna i den här boken. Dels är det kul att det är två unga tjejer som tar sig an och löser fallet, men också att alla vuxna har baksätesroller på riktigt. De är inte med särskilt mycket, annat än som bifigurer, men det är Myran och Flisan som har de största rollerna.
Boken är skriven ur barnens perspektiv, och det är väldigt bra, tycker jag. De är fullt medvetna om vad de får och inte får göra, men ibland tar äventyrslustan och mysterielösandet över och då måste man faktiskt få tumma lite på föräldrarnas regler.
Mysteriet i sig är inte övertydligt lätt att lösa, och det uppskattar jag som vuxen. Visst, jag förstår ganska snabbt vem som är tjuven men tycker om att följa trådarna till slutet och blir också överraskad på flera ställen, eller tar i alla fall god tid på mig att räkna ut vad som har hänt.
Det här är en bok jag absolut kan tänka mig passa som högläsningsbok för min äldsta, som snart blir sex år, eller som egenläsning för barn som knäckt läskoden. Det är tydligt språk, bra storlek på texten, kapitlen är lagom långa och det finns många illustrationer som bryter upp texten.
Jag gillar att Myran och Flisan har de absolut största rollerna i den här boken. Dels är det kul att det är två unga tjejer som tar sig an och löser fallet, men också att alla vuxna har baksätesroller på riktigt. De är inte med särskilt mycket, annat än som bifigurer, men det är Myran och Flisan som har de största rollerna.
Boken är skriven ur barnens perspektiv, och det är väldigt bra, tycker jag. De är fullt medvetna om vad de får och inte får göra, men ibland tar äventyrslustan och mysterielösandet över och då måste man faktiskt få tumma lite på föräldrarnas regler.
Mysteriet i sig är inte övertydligt lätt att lösa, och det uppskattar jag som vuxen. Visst, jag förstår ganska snabbt vem som är tjuven men tycker om att följa trådarna till slutet och blir också överraskad på flera ställen, eller tar i alla fall god tid på mig att räkna ut vad som har hänt.
Det här är en bok jag absolut kan tänka mig passa som högläsningsbok för min äldsta, som snart blir sex år, eller som egenläsning för barn som knäckt läskoden. Det är tydligt språk, bra storlek på texten, kapitlen är lagom långa och det finns många illustrationer som bryter upp texten.