När jag var liten del 2: Släkten

Det är en rikedom att ha en stor släkt, att veta var man kommer ifrån och vilka som gått före en. Som barn tar man släkten för given. Framför allt är förstås den egna familjen viktig, kanske också far- och morföräldrar och fars och mors syskon och deras barn. Men vilka är alla de där andra? För varje generation försvinner kunskap om släkten som för den äldre generationen varit fullkomligt självklar. Visst hörde jag talas om mors och fars kusiner, och de hette nog Sigrid allihop tyckte jag. Det blev en enda röra, och jag lyssnade ganska förstrött. Nu när de gamla inte finns kvar att fråga dyker funderingarna upp, och att hitta svaren blir ett detektivarbete med sökande i de databaser som tillhandahåller kyrkoböcker och andra handlingar. Kyrkoböckerna berättar en del om var personerna bodde men bara i undantagsfall om hur de levde och var till sättet. Man skrädde inte orden: "Ej konfirmerad såsom varande idiot" har prästen skrivit om en släkting. Detta väcker förstås nya frågor. Hur klarade hon sig där på fattigstugan? Hur illa var det med henne? Vem hjälpte henne när hennes mamma dött? Hur skulle man sett på henne idag? I min bok vill jag i ord och bild dokumentera och rädda den kunskap som finns om släkten på mors och fars sida. Jag följer fyra släkter från 1800-talets mitt fram till idag. Alla fyra släkterna har sina rötter i Skaraborgsmyllan alldeles söder om Vänern. De flesta släktingarna blev hembygden trogna men några fann vägen till storstaden och till och med till det stora landet i väster. Spädbarnsdödligheten var stor, men även den som fått ett mycket kort liv har en plats i min bok och i mitt hjärta, för det känns som om de jag skriver om har blivit mina vänner. En insikt jag fått är att livet går väldigt fort. Men alla som levat har gjort ett avtryck, har varit viktiga för någon. Alla behövs i livets väv och förtjänar att bli ihågkomna. Här är mitt bidrag till att bevara minnet av alldeles vanliga och alldeles unika personligheter för eftervärlden.