Flickan
Bok av Lisa Gidlöf
"Hon kommer att dö om jag inte tar hand om henne. Vem tror jag att jag är. Hon har skit under naglarna och runt munnen. Hon är äcklig i sitt omfång. Jag har aldrig bett om det här ansvaret."
Lisa Gidlöfs debutbok Flickan är en prosalyrisk skildring av smärtan i att bli kvinna. En berättelse om ambivalens, omsorg, utsatthet och begär, i en tid före eller efter vår.
Jag vet faktiskt inte om jag någonsin har läst prosalyrik innan, och även om det kanske inte riktigt är min kopp te har Flickan av Lisa Gidlöf fastnat hos mig.
Det är en väldigt dramatisk, och stundvis väldigt äcklig och blodig, skildring i hur det är att bli en kvinna. Jag läser det som att det är kvinnan själv som möter sitt inre barn, och det är något av det som är spännande med att läsa den här typen av text, att så mycket av läsandet blir upp till ens egen tolkning.
För mig handlar det mycket om just hur det är att växa upp till kvinna, och jag läser in mental ohälsa, rädsla för omvärlden och egentligen sig själv, problem med självkänslan och tilliten till sin egen kunskap och jag tycker om att det inte är puttenuttigt och fint utan att det är rått och kvävande, ibland ganska grafiskt och äckligt. Känslan av att vilja hålla om sig själv men samtidigt springa därifrån och överge sig själv. Kanske handlar det egentligen inte alls om att växa upp som kvinna, utan helt enkelt att växa upp som människa. Känslorna den här texten ger, kan många känna igen sig i.
Jag tror verkligen inte att jag är målgruppen för den här typen av bok, eftersom jag tenderar att läsa böcker med inte lika mycket djup och med plats för egna tolkningar, men jag är samtidigt glad att jag gav den en chans, just eftersom den stannat kvar i mig ganska långt efter läsningen.
Vill man börja läsa prosalyrik kan det här säkerligen vara en bra början, då den är under 100 sidor och det är full fräs genom hela. Gidlöf försöker inte använda dimridåer för att få fram sitt budskap, utan det händer saker hela tiden.
Jag tycker om språket, men för den ovana läsaren kan det bli lite mycket ibland, känner jag.
Det är en väldigt dramatisk, och stundvis väldigt äcklig och blodig, skildring i hur det är att bli en kvinna. Jag läser det som att det är kvinnan själv som möter sitt inre barn, och det är något av det som är spännande med att läsa den här typen av text, att så mycket av läsandet blir upp till ens egen tolkning.
För mig handlar det mycket om just hur det är att växa upp till kvinna, och jag läser in mental ohälsa, rädsla för omvärlden och egentligen sig själv, problem med självkänslan och tilliten till sin egen kunskap och jag tycker om att det inte är puttenuttigt och fint utan att det är rått och kvävande, ibland ganska grafiskt och äckligt. Känslan av att vilja hålla om sig själv men samtidigt springa därifrån och överge sig själv. Kanske handlar det egentligen inte alls om att växa upp som kvinna, utan helt enkelt att växa upp som människa. Känslorna den här texten ger, kan många känna igen sig i.
Jag tror verkligen inte att jag är målgruppen för den här typen av bok, eftersom jag tenderar att läsa böcker med inte lika mycket djup och med plats för egna tolkningar, men jag är samtidigt glad att jag gav den en chans, just eftersom den stannat kvar i mig ganska långt efter läsningen.
Vill man börja läsa prosalyrik kan det här säkerligen vara en bra början, då den är under 100 sidor och det är full fräs genom hela. Gidlöf försöker inte använda dimridåer för att få fram sitt budskap, utan det händer saker hela tiden.
Jag tycker om språket, men för den ovana läsaren kan det bli lite mycket ibland, känner jag.