Genom märg och ben

I Jacqueline Woodsons senaste(?) roman får vi följa en familj genom flera generationer. I nutidsberättelsen befinner vi oss på Melodys sextonårsfirande hemma hos morföräldrarna i Brooklyn, där hela släkten samlats. Hon är klädd i en klänning som hennes mamma skulle ha burit när hon fyllde sexton, men som hon vuxit ut redan innan födelsedagen då hon var gravid. Parallellt med Melodys liv får vi följa hennes förfäder, från Tulsa race massacre 1921 till 9/11 i New York 2001.

.

Jacqueline Woodson är en av mina absoluta favoritförfattare, jag har älskar samtligt jag läst av henne hittills och Red at the bone är inget undantag. Kanske är den till och med hennes starkaste bok hittills! Det poetiska och träffsäkra språket känns igen från tidigare böcker. Även om den här boken är skriven på prosa finns många lyriska spår att finna. Språket är sparsmakat och återhållsamt, men det gör att varje ord känns som att det verkligen spelar roll.
Jag imponeras verkligen av sättet på vilket Woodson på så få sidor lyckas måla upp unika och komplexa karaktärer. Bokens uppbyggnad är intressant, balansen mellan nu- och dåtid känns välavvägd och de parallella spåren flätas långsamt samman in i en berättelse som sömlöst sammanbinder det förflutna med samtiden.
Om du vill läsa en släktsaga som tar upp ämnen som identitet, familjeband, föräldraskap, ras och klass kan jag verkligen rekommendera Red at the bone. Den är bland det bästa jag läst hittills i år och det skulle inte förvåna mig om den kommer dyka upp på min årsbästalista

Egentligen en fin bok med bra språk men den faller helt på att den är så otroligt kort. Jag känner inte alls att jag fick lära känna bokens karaktärer och kände mig väldigt bortkopplad från historian under hela min läsning. Väldigt synd då jag tycker att berättelsen egentligen hade stor potential.

Detta är en kollektivroman i kortform, där flera i en familj får komma till tals. I centrum står 16-åriga dottern, men i korta associativa nedslag får vi följa mamman, pappan, mormor och morfar, i dåtid och nutid. Till en början lite rörigt då man inte fått kläm på vilka alla är.
Detta litterära knep gör att man både kommer nära och får veta mycket om familjen, men samtidigt får man veta alldeles för lite om varje händelse. Allt är skildrat med ett vackert språk och författaren väjer inte för de stora känslorna, men jag kommer aldrig personerna in på livet.

Den känsla som är mest framträdande när jag slår ihop "Genom märg och ben" är att boken är alldeles för kort. Jag brukar förvisso gilla kortare romaner, men just denna hade tjänat på att få breda ut sig lite.

Stilen är fragmentariskt, lite drömsk. Att läsa Jacqueline Woodson är som att sitta å lyssna på någon som berättar anekdoter ur sitt liv - intressant och stundtals fängslande, men till slut måste någon gå hem trots att man inte hunnit prata klart.

Vi pendlar mellan olika generationer, mellan mödrar och döttrar. Boken tar sin utgångspunkt i dottern Melodys födelsedag. Hon blir sexton år. Lika gammal som hennes egen mamma var när hon födde henne.

Mycket kretsar kring att vara ung. Att vara ung och bli gravid. Att man naturligtvis älskar sitt barn, men samtidigt känner ett behov att lämna familjelivet för en stund. Kanske för att ta reda på något om sig själv. Något mer, något annat. Vem man hade kunnat bli, eller vem man också är, trots föräldraskapet.

Vi har en ung pappa som "nöjer" sig med familjelivet, enkelheten, ja faktiskt njuter av det. Och en ung mamma som inte gör det.

Woodson lyckas fånga den där tveksamheten och förvirringen som kan uppstå när livet tvingar sig på en. Som när Iris, sexton år gammal, föder sin dotter Melody och tänker i samma stund som den nyfödda bebisen placeras på hennes bröst: vad fan har jag gjort? Eller Iris vilja att amma sin dotter längre än vad som kanske är nödvändigt, bara för att kanske få känna den där närheten till sitt barn, en närhet som inte tycks komma naturligt...

Samtidigt visar romanen, om än diskret, hur ens hudfärg och etnicitet gör sig påmind var man än rör sig. Hur det är att gå på collage och få frågan om man kommit in tack vare stipendium. Att artigt behöva svara den vite: nej, jag är här på samma premisser som du. Båda våra föräldrar har betalat den sanslöst dyra skolavgiften och även om du inte verkar tro det, är jag lika mycket värd som du...

Tre generationer svarta kvinnor i USA. Mormor Sabe, mamma Iris och dottern Melody. I vissa kapitel får läsaren även perspektivet från Melodys pappa och morfar. Utsattheten i södern på 20-talet som fick mormodern att aldrig mer vilja sätta sin fot där. Att bli mamma väldigt ung och vilja något mer med sitt liv. Familjeskammen över en tonårsgraviditet. Föräldrar med olika bakgrund och klass. Att som väldigt ung bli bunden att för resten av livet dela föräldraskapet med en person man kanske inte velat välja.
.
Jag gillar hur relationerna mellan de tre kvinnorna får ta plats. Iris vemod inför moderskapet och hur hon trots allt försöker leva sina drömmar men inte riktigt når hela vägen. Boken var fin läsning i stunden men inte något som ligger kvar i mig när läsningen är klar. Jag var mer förtjust i ”brun flicka drömmer” och är taggad på att läsa ”närmar du dig mjukt”.