Näckrosträdet

Läs också den populära Berättelsen om Nancy! Himlen har sänkt sig och omfångat oss i en andlöshetens kupa, förrädiskt genomskinlig men stark som ett fisknät. Vi kommer inte ut. Ska aldrig komma ut. Men det vet vi inte än. HildurIvan och IvanHildur, som sammanväxta är de trots sina olikheter. Utåt ger Ivan en bild av manlighet och charm, men under ytan ruvar ångesten som skrämmer och försvagar. Hildur med sin okuvliga styrka och lojalitet får om och om igen dämpa och försvara och baxa upp ur gropen. Men beroendet kväver och kärleken gör ont. I återblickar berättar Hilde, som hon senare väljer att kalla sig, om livet som det blev. Efter moderns för tidiga död växer hon upp som fosterflicka hos Greta Överbäck, en lärarinna som får stor betydelse för Hildur. Vid sidan om finns Pappa Mjölken som aldrig släpper på sin tysta men kärleksfulla omsorg om sin dotter. När livet sedermera tar vägar som är betydligt krokigare än vad Hildur kunnat föreställa sig finns de båda ovillkorligen där. Ivan blir Hildurs stora kärlek och att någonsin svika honom är en omöjlighet. Hon avslutar sin utbildning i förtid och de gifter sig. Ivan är kärleksfull och älskad av alla men uppvisar allt tydligare tecken på svårmod och rastlöshet som tidigare bara har anats. När sammanbrottet kommer inleds en smärtsam spiral av uppbrott, sjukhusvistelser och apati. Deras gemensamma liv blir långt och ofta turbulent. Trots svårigheterna får de två döttrar och Ivan blir framgångsrik i sitt yrkesliv. Men han är återkommande otrogen och Hildur försöker långsamt bygga upp ett eget liv. Hon börjar plugga igen och tack vare ett arv efter Greta blir hon ekonomiskt oberoende. Tillvaron präglas av Ivans tvångsmässiga svek som Hildur gång på gång lappar över, men när skilsmässan slutligen är ett faktum rasar hennes fundament av tillit. Hennes egen plattform är däremot stabil: hon byter namn till Hilde Överbäck och debuterar som författare. Jag måste gå och gå - bara gå. Att kasta mig på golvet och riva och sparka, vad tjänade det till? Ingen skulle komma och hjälpa mig upp. Trädet måste bära sin egen krona.