Solvargen : Martin Skoogs barndom

"Det var ett gruvsamhälle. Pappa var skollärare och låghalt. Mamma var allvarlig. Pappa var sträng. Mamma kunde bli sprallig. Jakob Mattjas Skoog, så hette pappa. Kristina var mammas namn. Själv hette han Martin. Det var ett gruvsamhälle. Det var världen." Pojken som heter Martin har nu blivit elva år - han har vuxit ett stycke sen "Martin går i gräset" och "Det finns inga änglar", de båda romaner som inledde Björn-Erik Höijers självbiografiska barndomsskildring. Martin är sig lik - och ändå inte riktigt densamme. Han är fumlig och drömmande, snavar och slår sig halvt fördärvad ibland, har svårt att finna sig tillrätta i världen. Var hör han hemma egentligen? Knappast någonstans. I det fattiga lärarhemmet kämpar föräldrarna en hård strid med nöden under första världskrigets sista fattigår - fadern bryter torv åt bolaget under ferierna, modern vänder vinterkappan, Martin sågar ved och gallrar rovor. Det går inte något vidare - "du hör inte hit, Martin" ljuder det som en refräng i hans öron. I det fina järnhandlarhemmet skäms han - arbetarpojkarna från barackerna accepterar honom inte riktigt heller. Han lever i brytningen mellan två samhällsklasser. Han börjar också känna brytningsårens ängslan över förändringar, skuld och oro. Bäst är det när han får följa pappa norrut och leva riktigt vildmarksliv ett slag. För pappa är inte så sträng som förr. Ariel, Martins storebror, råkar på sned i samhället, och det är en tragik som kommer Martin till godo - den växande förståelsen mellan far och son hör till det centrala i denna roman, där Björn-Erik Höijer på nytt låter sin barndomsvärld stå upp i minnets poetiska färger och sanningssträvans klara belysning. Med "Solvargen" fullbordas romantrilogin över Martins barndom och därmed en av de märkligaste barndomsskildringarna i den på sådana så rika moderna svenska skönlitteraturen.