Flickan som inte fick finnas
Bok av Ethel G. Ericsson
En biografisk skildring av en uppväxt i en fattig och dysfunktionell familj i norra Sverige. Ethels mamma lider av psykisk sjukdom och pendlar mellan att vara hennes förtrogna till att slå och förnedra. Hennes pappa är kärleksfull men alkoholiserad. Ethel själv drömmer om ett liv bortom den lilla byn men att ta sig därifrån verkar omöjligt.
Denna bok kom 2007 och är en bok som jag hittade för 10 kronor på Röda Korset.Ethel skriver en självbiografisk roman om sin uppväxt med mamma Alice,pappa Ferdinand och storebror Olle.
Uppväxten sker i en liten ångermanländsk by utanför Örnsköldsvik,föräldrarna flyttade dit på grund av jobb men var bördiga från Voulerim-trakten.Det finns ett utryck:Norrländskt svårmod och nog får Ethel sin beskärda del av det.Laestadianismens pietism finns i periferin,mamman äter psykmedicin lika lätt som Läkerol och blandar det mellan varven med alkohol,även fadern är duktig på att dränka sina sorger i Skogsstjärnans djup.
Ethel är mobbad i skolan och den enda riktiga vän hon har är katten Mille.Hon är oälskad av modern och som beroende på vart hon är i sin psykiska ohälsa straffar sin dotter.Även om berättelsen beskriver ett lidande så finns det ändå något poetiskt och melankoliskt vackert i den.Miljöbeskrivningarna är tecknade så att man känner att man står både under midnattssol och norrsken,man känner dofter av Gevalia kokkaffe och kanelbullar,pölsa och pitepalt.
Det är en bok som väcker frågor om hur mycket man klarar som barn för att just överleva.Hur skadad blir man av en sådan uppväxt och går det att få barndomens sår att läka?Även om det är erbarmeligt lidande så skriver hon ändå utan offerkofta men inte så sakligt att det bara blir händelser staplade på varandra.Boken ger en känsla av att hon har försonats med hur hon blivit behandlad ,hon är inget offer utan ett offrat barn vilket är skillnad,ett offer blir kvar i det svåra men en person som blivit offrad kan resa på sig som en Fågel Fenix.
En bok som satte sig i själen!
Uppväxten sker i en liten ångermanländsk by utanför Örnsköldsvik,föräldrarna flyttade dit på grund av jobb men var bördiga från Voulerim-trakten.Det finns ett utryck:Norrländskt svårmod och nog får Ethel sin beskärda del av det.Laestadianismens pietism finns i periferin,mamman äter psykmedicin lika lätt som Läkerol och blandar det mellan varven med alkohol,även fadern är duktig på att dränka sina sorger i Skogsstjärnans djup.
Ethel är mobbad i skolan och den enda riktiga vän hon har är katten Mille.Hon är oälskad av modern och som beroende på vart hon är i sin psykiska ohälsa straffar sin dotter.Även om berättelsen beskriver ett lidande så finns det ändå något poetiskt och melankoliskt vackert i den.Miljöbeskrivningarna är tecknade så att man känner att man står både under midnattssol och norrsken,man känner dofter av Gevalia kokkaffe och kanelbullar,pölsa och pitepalt.
Det är en bok som väcker frågor om hur mycket man klarar som barn för att just överleva.Hur skadad blir man av en sådan uppväxt och går det att få barndomens sår att läka?Även om det är erbarmeligt lidande så skriver hon ändå utan offerkofta men inte så sakligt att det bara blir händelser staplade på varandra.Boken ger en känsla av att hon har försonats med hur hon blivit behandlad ,hon är inget offer utan ett offrat barn vilket är skillnad,ett offer blir kvar i det svåra men en person som blivit offrad kan resa på sig som en Fågel Fenix.
En bok som satte sig i själen!
Ethels mamma ville aldrig ha Ethel. Det gör hon klart tidigt för den lilla flickan. Ethels pappa är kärleksfull och varm men jobbar mycket och är borta hela veckorna. När föräldrarna ses på helgerna blir det slagsmål, bråk och fylleri. Mitt i allt detta finns den älskade sonen och lillasystern som aldrig borde ha blivit till. Den äldre brodern flyr till fotbollen och sina vänner medan Ethel blir utanför och mobbad i skolan på grund av sin psykiskt sjuka mamma och det faktum att familjen är fattig.
Boken är en biografi som skildrar både en smärtsam uppväxt och vuxenlivets revansch. Samtidigt lämnar den mycket att önska berättarmässigt. Ofta känns texten uppenbart hafsigt skriven. Det bidrar till bokens ärlighet men efter några kapitels läsning är det svårt att inte hänga upp sig på klyschor och dålig meningsbyggnad. Det här är en bok som skulle ha tjänat mycket på att få en bättre korrekturläsning. Berättelsen i sig är väl värd att skildra, det är sällan ett barns perspektiv på psykisk sjukdom, fattigdom och alkoholmissbruk skildras på ett så trovärdigt sätt. Det är ofta smärtsam läsning som berättar mycket om utanförskap och hur utsatta barn blir lätta måltavlor för mobbare i ett samhälle där vare sig sjukvård eller socialtjänst tar sitt ansvar för att hjälpa barnen och föräldrarna. Det är också en skildring av klassamhället och livet för dem som befinner sig allra längst ner i hierarkin.
Boken är en biografi som skildrar både en smärtsam uppväxt och vuxenlivets revansch. Samtidigt lämnar den mycket att önska berättarmässigt. Ofta känns texten uppenbart hafsigt skriven. Det bidrar till bokens ärlighet men efter några kapitels läsning är det svårt att inte hänga upp sig på klyschor och dålig meningsbyggnad. Det här är en bok som skulle ha tjänat mycket på att få en bättre korrekturläsning. Berättelsen i sig är väl värd att skildra, det är sällan ett barns perspektiv på psykisk sjukdom, fattigdom och alkoholmissbruk skildras på ett så trovärdigt sätt. Det är ofta smärtsam läsning som berättar mycket om utanförskap och hur utsatta barn blir lätta måltavlor för mobbare i ett samhälle där vare sig sjukvård eller socialtjänst tar sitt ansvar för att hjälpa barnen och föräldrarna. Det är också en skildring av klassamhället och livet för dem som befinner sig allra längst ner i hierarkin.