Lasaros tårar
Bok av Henrik Tord
Ingbritt och Erland är missionärer. År 1977 påträffar de en ensam flicka bunden vid ett träd i Thailand. Lorens har i sin ensamhet lyckats lära känna Sunee, från Thailand. Men nu när hon ska komma till Sverige och dela hans liv börjar Lorens få kalla fötter. Vad ska folk säga? Han kommer fullkomligen känna deras blickar i nacken.
Ibland blir man positivt överraskad av en bok, och Lasaros tårar är enligt mig en sådan bok.
Handlingen spänner brett över många aspekter i livet, och för all del även geografiskt.
En ensam lite speciell kille boendes i Avesta söker kärleken i en thailändska. Han oroas över folks reaktion på sin "importfru" och försöker lite okonventionellt dölja henne. Lorens, som killen heter, vet inte att "importfrun" kommer med en minst sagt bisarr historia i bagaget. Hennes historia inbegriper ett svenskt missionärspar, som år 1977 söker grunda ett Guds tempel mitt i djungeln. Den osäkre mannen och den mer drivande missionärsfrun får där i djungelns fuktiga hetta problem i form av ett förvildat flickebarn.
Som sagt, jag överraskades av denna story som stack ut på många sätt. Den knepiga småstadskillen, det kufiska missionärsparet, och de sidofigurer som förhöjde läsupplevelsen.
Jag fick känslan av att författaren visste vad han skrev om, att han upplevt en del själv, att han kände till platserna som beskrevs.
En del brutala våldsinslag finns det, varpå en aning äckelkänsla infann sig, men det funkar bra i storyn. Man kan givetvis ana sig till vart berättelsen tar vägen, men vägen dit är ändå rikligt berikad. Spännande och överraskande? Ja!
Att hitta något negativt om boken är faktiskt svårt, men personligen gillar jag "stora världen" framför att läsa om små orters relationsdrama. Så jag fann väl delen om Thailand och handlingen där mer intressant. När Sunee (thailändskan) dyker upp i Avesta blir det dock mer spännande.
Jag antar att boken tilltalar öppensinnade individer som kan ta till sig alla delar av bokens budskap och förvecklingar. Spontant skulle jag väl också tro att man bör ha kommit upp lite i ålder och erfarenhet för att boken ska komma till sin rätt. Helt klart en bok för den med känsla för livet.
Handlingen spänner brett över många aspekter i livet, och för all del även geografiskt.
En ensam lite speciell kille boendes i Avesta söker kärleken i en thailändska. Han oroas över folks reaktion på sin "importfru" och försöker lite okonventionellt dölja henne. Lorens, som killen heter, vet inte att "importfrun" kommer med en minst sagt bisarr historia i bagaget. Hennes historia inbegriper ett svenskt missionärspar, som år 1977 söker grunda ett Guds tempel mitt i djungeln. Den osäkre mannen och den mer drivande missionärsfrun får där i djungelns fuktiga hetta problem i form av ett förvildat flickebarn.
Som sagt, jag överraskades av denna story som stack ut på många sätt. Den knepiga småstadskillen, det kufiska missionärsparet, och de sidofigurer som förhöjde läsupplevelsen.
Jag fick känslan av att författaren visste vad han skrev om, att han upplevt en del själv, att han kände till platserna som beskrevs.
En del brutala våldsinslag finns det, varpå en aning äckelkänsla infann sig, men det funkar bra i storyn. Man kan givetvis ana sig till vart berättelsen tar vägen, men vägen dit är ändå rikligt berikad. Spännande och överraskande? Ja!
Att hitta något negativt om boken är faktiskt svårt, men personligen gillar jag "stora världen" framför att läsa om små orters relationsdrama. Så jag fann väl delen om Thailand och handlingen där mer intressant. När Sunee (thailändskan) dyker upp i Avesta blir det dock mer spännande.
Jag antar att boken tilltalar öppensinnade individer som kan ta till sig alla delar av bokens budskap och förvecklingar. Spontant skulle jag väl också tro att man bör ha kommit upp lite i ålder och erfarenhet för att boken ska komma till sin rätt. Helt klart en bok för den med känsla för livet.