Nickelpojkarna

”Till och med i döden var pojkarna ett problem.” Så inleds Nickelpojkarna av Colson Whitehead och jag fångas redan där, vid första meningen. Boken fängslar från första till sista sidan. Tempot är lika rappt som i Den underjordiska järnvägen och även det engagerande och levande språket är detsamma. Handlingen är däremot mer koncentrerad här. Det är färre sidospår och vad jag upplever som ett rakare, mer avskalat berättande. Spetsigare, i brist på bättre ord. Läsaren får följa Elwood som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle och därför döms till att spendera tid på Nickel Academy, en uppfostringsanstalt för pojkar. Nickel Academy är ett fruktansvärt ställe som misshandlar och utnyttjar de pojkar som hamnar där. Vissa scener i boken är riktigt obehagliga. Elwood är väldigt påverkad av Martin Luther King och hans idealism och naivitet särskiljer honom från de andra pojkarna. Trots detta blir han vän med Turner, som i sin cyniska inställning till livet och samhället på sätt och vis är Elwoods motsats. Deras vänskap och olikheter får oanade livsavgörande konsekvenser för dem båda. Precis som i Den underjordiska järnvägen är skildringen av huvudkaraktärernas samtid som historisk epok central. Segregationen i USA och medborgarrättsrörelsen får stor plats och är viktiga för handlingen. Även själva Nickel Academy är inspirerad av en uppfostringsanstalt som funnits i verkligheten. Berättartekniskt föredrar jag Nickelpojkarna över Den underjordiska järnvägen. Här lyckas författaren skapa en fokuserad röd tråd som skapar enhetlighet och i högre grad driver berättelsen framåt. Elwood som karaktär är fantastiskt skriven i den bemärkelse att jag som läsare verkligen blir känslomässigt engagerad i hans livsöde. På något sätt upplever jag att Den underjordiska järnvägen vad mer storslaget och brett berättande och kanske hade lite mer fokus på att redogöra för historiska företeelser och skeenden. Nickelpojkarna är lite smalare, vilket ger mer utrymme för huvudkaraktären vars enskilda livsöde blir mer framträdande snarare än att vara ett exempel bland många liknande. Det är svårt för mig att låta bli att jämföra böcker av samma författare som dessutom handlar om liknande teman. Länge under läsningens gång tyckte jag att de båda var väldigt bra, om än på något olika sätt. Med Nickelpojkarna utläst lutar det mer åt att Nickelpojkarna faktiskt i min mening är strået vassare. Slutet avgjorde, det satt verkligen som en smäck. Det var länge sedan jag läste ett så välskrivet slut som inte bara passade boken utan även höjde helhetsintrycket av läsupplevelsen. Det här är bland det allra bästa jag läst hittills i år, en verkligt bra bok.

USA, 1960-tal. Elwood Curtis skickas efter en tvivelaktig dom till uppfostringsanstalten Nickel. På Nickel pryglas och hotas pojkarna till underkuvelse medan ledningen skaffar sig illegala fördelar. Med stöd av Martin Luther Kings uppmaningar om förlåtelse och kärlek fördrar Elwood och drömmer om en bättre framtid. Men kommer han att vara samma pojke när han en gång lämnar anstalten?

Tung och gripande läsning om rasism och människors ondska. Och trots att berättelsen utspelar sig för 60 år sedan känns den mer aktuell än någonsin.

Gud vilken dålig översättning! Man har bara översatt direkt från det engelska. Har ingen känsla i texten. Jag kan tänka mig att det är en bra handling men svenska översättningen fick mig att avbryta mitt i boken. Jag ger handlingen 2 stjärnor.

Nickelpojkarna handlar om en institution/skola på 1960-talet i USA, och de fruktansvärda händelser som sker där. Boken är väldigt välskriven och känns viktig men för mig saknade den det där extra som behövs för att jag ska älska en bok.