Hur ljuset tar sig in

För många år sen började jag läsa Louise Pennys serie om kommissarie Gamache. Ärligt talat var jag rätt tveksam till att börja med. Men jag fortsatte att följa den duktige, något buttre kommissarien – som inte kändes helt olik kommissarie Maigret, faktiskt.

Våren 2020 läste jag den nionde boken i serien, den bok som är senast översatt på svenska, Hur ljuset tar sig in. Glädjande nog vet jag att det finns ytterligare sex böcker i serien. Hoppas att de snabbt blir översatta.

Jag läste förstås den här boken vid lite fel tidpunkt – händelserna utspelar sig i juletid. Det snöar i Québec och folk förbereder sig för ledighet och julfirande. Men kommissarie Gamache kämpar mot fiender såväl inom poliskåren som utanför. När han får ett meddelande från en av invånarna i den lilla byn Three Pines om att en person är försvunnen tar han tillfället i akt och lämnar storstan för att söka sanningen om den försvunna. På så vis kan han kanske samtidigt hitta en säker plats för sig själv och de kollegor som ännu är trogna. Eller..?

Alltså det här är nog den bästa boken hittills i serien, i alla fall av dem jag har läst och som finns översatta. Den är både spännande och rolig. Många av karaktärerna skildras genom sina personligheter. Som läsare älskar jag att skapa mig egna bilder av hur de ser ut och är utifrån det de säger i boken. Vidare skriver författaren riktiga cliffhangers gång på gång i och med sättet att dela upp berättelserna i kapitlen och sluta när det är som mest spännande. Det tar onekligen en stund att vänja sig vid detta och jag blir irriterad först. Sen inser jag vilket lysande grepp det är!

Karaktärerna är desamma från bok till bok, om de inte faller ifrån av ett eller annat skäl. Kvar i den här nionde delen är värdshusparet, bögarna Olivier och Gabri, konstnären Clara, bokhandlerskan Myrna, den oförskämda sanningssägaren och poeten Ruth och hennes anka Rose, före detta parhästen Jean-Guy Beauvoir med flera. Min favorit är förstås Ruth som ofta säger rakt ut det andra kanske tänker.

Den här boken är spännande från start samtidigt som jag skrattar högt vid flera tillfällen under läsningen. Skratten gör emellertid inte boken löjlig alls. Boken har många bottnar och många teman, men den här författaren är suveränt duktig på att inte låta nånting ta över från nåt väsentligt, så att säga.

Mitt omdöme blir det högsta.

Nionde boken om kriminalkommissarie Armand Gamache och den lilla byn Three Pines. Nionde boken och den golvade mig totalt. Spänningen var så jobbigt mot slutet att jag faktiskt var tvungen att tjuvkika lite på slutet. 😲 Jag gillar det eftertänksamma tempot som ändå blir olidligt spännande. Flera trådar som skickligt vävs samman till något helt briljant. Mörkt och hotfullt där även de många charmiga och excentriska invånarna i Three Pines hotas av något/någon som kan riskerar att ödelägga hela byn. Jean-Guys öde gör faktiskt ont att läsa om. I många timmar förflyttas jag till Three Pines. Läs och njut av Louise Pennys magiska penna