Infiltratören
Bok av Lotta Luxenburg
Två stora händelser skakar Stockholm och säkerhetspolisen misstänker att en terrororganisation ligger bakom. Dock har Isabella som är utredare vid Stockholmspolisen en annan tanke. Därför infiltrerar hon en kriminell gruppering. Hon har en förhoppning att detta ska leda henne på rätt spår och närmare personen som mördat flertalet kvinnor. Hon hoppas även på att hitta en koppling mellan de två olika fallen.
Spännande story men jag jag blir inte tillräckligt uppslukad för att inte otåliga gånger reflektera kring hur författaren ska lyckas knyta ihop alla lösa trådar och något spretiga avstickare innan sidorna är slut. Jag slutar inte förvånas över hur många nya situationer och vändningar som hinner introduceras på bokens få sidor (285)!
Läsaren följer den unga, starka och hungriga polisen Isabella när hon frivilligt anmäler sig att infiltrera ett kriminellt gäng som verkar i Stockholmsområdet. Även polisen Nikolaj som agerar hennes hanterare. Niklajs privatliv ges förvånandsvärt stort utrymme i boken och kampen med hans alkoholiserade sambo är ett återkommande inslag och avbrott i polisarbetet.
Boken rymmer en hel del brutalitet och skildringar av sexuella övergrepp vilka stundtals är jobbiga att ta sig förbi.
Sammantaget en lättslukad deckare.
Läsaren följer den unga, starka och hungriga polisen Isabella när hon frivilligt anmäler sig att infiltrera ett kriminellt gäng som verkar i Stockholmsområdet. Även polisen Nikolaj som agerar hennes hanterare. Niklajs privatliv ges förvånandsvärt stort utrymme i boken och kampen med hans alkoholiserade sambo är ett återkommande inslag och avbrott i polisarbetet.
Boken rymmer en hel del brutalitet och skildringar av sexuella övergrepp vilka stundtals är jobbiga att ta sig förbi.
Sammantaget en lättslukad deckare.
En fartfylld spänningsroman där poliserna slåss mot kriminella nätverk. Kanske inte så djup, men lättläst för stunden.
Jag började med att läsa denna bok eftersom jag fick Rättskiparen som recension och kände då att jag ville läsa del ett först även om Rättskiparen är en fristående fortsättning.
Alltså. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.
Boken började med att vara smått seg och det kändes som om det tog halva boken innan det hände något riktigt spännande även om det hände grejer hela tiden och man blev snabbt indragen i handlingen.
Men! När det väl blev spännande så slutade spänningen aldrig upphöra. Jag tänkte att jag skulle läsa ett eller två kapitel när det väl blev intressant, men inte kunde jag lämna ifrån mig den. Läste mer än halva boken i en sittning fast det blev sent och jag egentligen var trött när jag ens började.
Och känslorna som gick genom en. De går knappt ens att beskriva.
Gick från att vara lugn till att känna ilska, sorg, oro för karaktärerna och gråta nästintill okontrollerat.
Jag rekommenderar den till alla som älskar spänning och polisböcker, men som ändå vill ha den där verklighetskänslan. Dock är denna bok inget för känsliga personer då den tidvis kan vara brutal.
Jag är inte så känslig, men detaljerna som Lotta Luxenburg ger gav mig magont, klump i halsen och tårar.
Även nu i efterhand när jag tänker tillbaka på den får jag klump i halsen.
MEN! Läs den. Om ni är som mig så kommer ni inte ångra er och istället slänga er över Rättskiparen som är den fristående andra delen i serien om Stockholms gruppen.
Alltså. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja.
Boken började med att vara smått seg och det kändes som om det tog halva boken innan det hände något riktigt spännande även om det hände grejer hela tiden och man blev snabbt indragen i handlingen.
Men! När det väl blev spännande så slutade spänningen aldrig upphöra. Jag tänkte att jag skulle läsa ett eller två kapitel när det väl blev intressant, men inte kunde jag lämna ifrån mig den. Läste mer än halva boken i en sittning fast det blev sent och jag egentligen var trött när jag ens började.
Och känslorna som gick genom en. De går knappt ens att beskriva.
Gick från att vara lugn till att känna ilska, sorg, oro för karaktärerna och gråta nästintill okontrollerat.
Jag rekommenderar den till alla som älskar spänning och polisböcker, men som ändå vill ha den där verklighetskänslan. Dock är denna bok inget för känsliga personer då den tidvis kan vara brutal.
Jag är inte så känslig, men detaljerna som Lotta Luxenburg ger gav mig magont, klump i halsen och tårar.
Även nu i efterhand när jag tänker tillbaka på den får jag klump i halsen.
MEN! Läs den. Om ni är som mig så kommer ni inte ångra er och istället slänga er över Rättskiparen som är den fristående andra delen i serien om Stockholms gruppen.