Över näktergalens golv

I början tyckte jag att boken var ganska seg, men mot slutet så blev det väldigt spännande. Jag gillar huvudkaraktären Takeo.

En storslagen bokserie utöver det vanliga! En av de bästa böcker som jag har läst. Karaktär och miljöbeskrivningar är så välskrivna att världen känns äkta.

Med viss skepsis satte jag tänderna i denna fantasy-bok som utgör del ett av trilogin "Sagan om klanen Otori". Ja, det blev egentligen fem böcker till slut. Hur som helst, det är alltså japanskt tema som svävar över berättelsen. Den speciella pojken kallad Takeo får vi möta i en avlägsen bergsby. Det stillsamma livet i byn möter ett abrupt slut då en ökänd krigsherre skövlar och bränner ned den. Unge Takeo räddas dock av herremannen Otori som lämpligtvis dyker upp i tragiken. Takeo får följa Otori hem och lärs där upp till en så kallad "ädling", d.v.s. lär sig sådana färdigheter en herreman bör kunna. Men Takeo har andra förmågor, märkliga magiska sådana, då han tillhör det legendariska "Släktet". Vår huvudperson upptäcker sakteligen dessa förmågor och därmed sanningen om sig själv, tillika blir han upplyst i vilket öde som han står inför.

En annorlunda bok måste jag säga, som överraskar positivt. Seg i början (som vanligt?) men sedan vaknar intresset och man är fast. Det är språket och berättandet som är styrkan, en ovanlig läsupplevelse, som fängslar med poetiskt målande skrift. För övrigt är det ju en klassisk saga där intriger och maktkamp blandas med kärlek och hjältemod.

Om jag, som inte är någon fantasydiggare gillar detta alster så gissar jag att många andra läsare uppskattar denna bok. Men, visst kan jag tänka mig att några upplever den lite tråkig och långsam, om man inte förförs av det härliga berättandet. Med ovanstående i åtanke blir min rekommendation att denna bok passar ung såväl som lite äldre.